Alla helgons dag

216 I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor!
Där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot.

2. I himmelen, i himmelen,
vad klarhet, hög och ren!
Ej själva solen liknar den
uti sitt middagssken.
Den sol som aldrig nedergår
och evigt oförmörkad står
är Herren Sebaot.

3. I himmelen, i himmelen,
vad sälla utan tal!
Av änglarna och helgonen
vad glans i ärans sal.
Min själ skall bliva dessa lik,
av evighetens skatter rik,
hos Herren Sebaot.

4. I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

5. I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av ett dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

6. I himmelen, i himmelen
själv alla väsens Far
med Sonen och Hugsvalaren
en evig boning har.
Ett trefalt helig sjunges där,
då himlaskaran offer bär
för Herren Sebaot.

*7. O Fader, Son och Ande, dig
ske evigt lov och pris.
Ack, öppna ock en gång för mig
din himmels paradis.
Ja, när jag fast i tron består,
jag av din hand min krona får,
o Herre Sebaot.

Text: L Laurinus 1620, 1651, J Åström 1815, 1816
Musik: svensk 1693

217 Vem är skaran som syns glimma
uti livets morgontimma
uppå Sions sälla höjd?
Det är Lammets förstlingsskara,
som från jordens nöd och fara
går till himmelrikets fröjd.

2. Trogen genom jordens öden
här hon följde in i döden
Lammets blodbestänkta spår.
Nu hon får i himlen stanna,
Faderns namn på varje panna
uti evig klarhet står.

3. O vad strålglans, o vad toner
brusa ned från himlens troner
över bergets ljusa kam!
Harpor klinga, orglar brusa,
sånger dåna, vingar susa
kring det heliga Guds Lamm.

4. Vad är det för sång, som brusar
likt en flod och sinnet tjusar
med de helga toners fröjd?
O det är den nya sången,
som, ur frälsta hjärtan gången,
fyller alla himlars höjd.

5. Herre, lös och stäm min tunga,
att ock jag må kunna sjunga
i förklaring denna sång.
Giv min själ den vita dräkten,
då den stora morgonväkten
bryter fram i glans en gång.

Text: Carl Boberg 1884
Musik: A Sandborg-Westerberg 1884, ngt bearb.


218 Välsignade alla ni kära
som vilar från världens strid!
Nu prisar ni Frälsarens ära
med änglar till evig tid.
För er är det jordiska tvånget
i frihet och jubel förbytt.
Se, nu är det gamla förgånget
och allting har blivit nytt.

2. All oro och klagan försvunnit
vid himmelska toners ljud.
Det längtande hjärtat har funnit
sin saliga vila i Gud.
Ert huvud för honom ni böjer,
vars välde ej gränser vet.
För honom och Lammet ni höjer
er lovsång i evighet.

3. Nu pryds ni med livets krona,
med pärlor och ädelsten,
och blodet som allt kan sona
har tvättat er mantel ren.
Ni kom ifrån strider och möda
och nådde er himmelska hamn.
Nu lever, ni är inte döda!
Pris vare vår Frälsares namn!

4. Välsigna du, Herre, de kära
som vilar från världens brus
och alltid får vara dig nära
och skåda ditt anletes ljus.
Åt dig vill vi helt oss befalla
i dag och i all vår tid,
till dess även oss du vill kalla
till dig i din eviga frid.

Text: Alfons Takolander 1924, bearb.
Musik: Svensk folkmelodi