Livets gåva och gräns

EN DALANDE DAG, EN FLYKTIG STUND

1. En dalande dag, en flyktig stund
är människans levnad i tiden,
och släktena skifta som löv i lund,
när sommaren är förliden.
Så sjunka vi hän, så redes oss sist
en bortglömd grav efter striden.

2. Och dock är mitt hjärta oförskräckt,
min ande bidar förskoning.
I liv och död är en hand mig räckt,
som bjuder frid och försoning,
ty Kristus, Guds Son, mig lovat har
i fadershuset en boning.

3. Väl ingen i världen, trång och låg,
har skymtat de strålande salar,
väl själen endast i aningen såg
dess glans här i tårarnas dalar,
men vägen, vägen den ligger klar
i Jesus och ordet han talar.

4. Ja, du är vägen, vår Frälserman,
Guds levande ord, oss givet.
Du ensam de villade leda kan,
du sanningen är och livet.
Och allt vad jag syndat min levnads dag
i dig försonat är blivet.

5. Så somnar jag glad i ditt heliga namn,
du vakar, tills dag sig tänder.
När morgon upprinner, då är jag i hamn
och skådar mitt hemlands stränder
och griper med outsäglig fröjd
de genomborrade händer.

Text: J Johnson före 1915, O R Hallberg 1920, O Mannström 1920
Musik: P U Stenhammar


LÄR MIG, DU SKOG, ATT VISSNA GLAD

1. Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad.
En bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.

2. Lär mig, du fåglars glada tåg,
att draga hän med fröjdfull håg
mot obekanta stränder.
När allt är vinter här och is,
jag till ett evigt paradis
från köld och moln mig vänder.

3. Lär mig, du fjäril, vingad, lätt,
vad Herren ock åt mig berett,
där du mot höjd dig svingar.
I går dig puppan inneslöt,
i dag du glad ditt fängsel bröt;
min själ skall ock få vingar.

4. O Jesus Krist, som ur din grav
stod upp med evigt liv och gav
det ut åt världen vida,
giv mig ditt liv, att även jag
må efter bitter långfredag
min påskdagsmorgon bida.

Text: A Oehlenschläger 1813, E Ahnfelt-Laurin 1879, bearb.
Musik: N Söderblom 1916


NU TYSTNE DE KLAGANDE LJUDEN

1. Nu tystne de klagande ljuden
och stille sig tårarnas flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.

2. Vad säga de fredliga vårdar?
Vad är det som runorna lova?
"De sälla som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda, de sova."

3. Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de störa ej stoftet som vilar,
ej anden som lever i höjden.

4. En dag skall ock känslan och modet
de domnade benen uppliva
och värmen och spelande blodet
de stannade pulsarna driva

5. och vissnade lemmar, dem griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.

6. Det höstliga kornet som jordas
ej vintriga månar föröda,
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.

7. Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.

8. Men salig vi döden må prisa:
dess kval, som till jorden oss böja,
oss vägen till hemlandet visa
och hjärtat till himmelen höja.

9. Nu, jord! slut den ädlaste sonen,
slut mänskan till moderligt sköte.
Dess lemmar, de dyrbara lånen,
förvara till Givarens möte.

10. En ande, som bad och som trodde,
där ägde sin älskade boning.
En brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.

11. Omhägna med nattliga friden
den trötte, o grav, i din gömma.
När natten en gång är förliden
skall Herren sin avbild ej glömma.

12. När jordenes grundvalar bäva
och himlabasunen har dönat,
skall Herren sitt lån återkräva
förädlat och nytt och förskönat.

Text: Prudentius, J O Wallin
Musik: O Ahnfelt


SALIGA DE SOM IFRÅN VÄRLDENS ÖDEN

1. Saliga de som ifrån världens öden
somna i Jesu Kristi tro i döden!
Herren skall föra deras själ ur nöden
hem till sin glädje.

2. Dem skall ej dödens mörker mer förskräcka,
dem skall Guds frid i graven övertäcka.
Kristus, Guds Son, skall dem en gång uppväcka,
evigt förklara.

3. Pris vare dig, att hoppet är oss givet,
att ock vårt namn i livets bok är skrivet;
pris vare dig, uppståndelsen och livet,
o Jesus Kristus!

Text: Zacharias Topelius 1869
Musik: F F Flemming 1811


SNART FÅR JAG SKÅDA VAD JAG TROR

1. Snart får jag skåda vad jag tror.
Bör jag för döden bäva?
Nej, Kristus i mitt hjärta bor.
Han lever - jag skall leva!
I Guds förbund av Guds misskund
är jag upptagen vorden
och har min fröjd i himlens höjd,
fast ännu stadd på jorden.

2. Välsignad vare Gud, som har
på nytt oss fött till livet,
och oss en evigt mildrik Far
i Jesus Kristus blivit.
Med honom vi ock skola bli
medarvingar i hoppet
till himlens ro,
när i sann tro
vi här fullborda loppet.

Text: Johan Olof Wallin 1816


UPPSTÅNDELSEN OCH LIVET
(Joh. 11:25)

Uppståndelsen och livet är
du, Herre Jesus Kristus kär.
Och den som tror på dej, vi hör
ska leva även om han dör.
Och den som lever och som tror
ska aldrig dö. Det är Guds ord.

Text: Martin Luther, A.H.


VAR ÄR DEN VÄN SOM ÖVERALLT JAG SÖKER

1. Var är den vän som överallt jag söker?
När dagen gryr, min längtan blott sig öker.
När dagen flyr, jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

2. Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer,
och i den suck jag drar, den luft jag andas
hans kärlek blandas.

3. Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar,
jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala
och mig hugsvala.

4. Likväl ett töcken mig från honom stänger:
min bön men ej min blick till honom tränger.
Ack, såge jag hans anlet och mig slöte
intill hans sköte!

5. Ack, när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder,
hur skön då måste själva källan vara,
den evigt klara!

Text: J O Wallin 1818
Musik: J Cruger 1640