Fadern, vår Skapare och Uppehållare

BLOTT EN DAG

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
så av möda som behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft och vara",
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Text: Lina Sandell-Berg 1865, 1872, ngt bearb.
Musik: Oscar Ahnfelt


DIG SKALL MIN SJÄL SITT OFFER BÄRA

1. Dig skall min själ sitt offer bära,
o Fader, Skapare och Gud.
Dig vill jag med mitt hjärta ära
och dig med mina läppars ljud,
med vördnad tänka på din nåd,
din makt, ditt underfulla råd.

2. Du liv och varelse har givit
åt allt i himmel och på jord.
Ditt stora, milda namn du skrivit
så i naturen som ditt ord.
I allt du dig förklarat har,
o Skapare och Gud och Far.

3. Du stadgat ordningen för tingen,
du satt en gräns för prövningen,
men för vårt hopp, vår sällhet ingen,
ty du, o Gud, är kärleken.
Du allt på fadershänder bär
och bönhör varje fromt begär.

4. Ej mörker mer mitt hjärta hindrar
att se och vörda dina fjät.
Var stjärna, som på fästet tindrar,
är vittne om ditt majestät,
och minsta lilja på min stig
är, Gud, ett tröstfullt ord från dig.

5. Därför, o Fader i det höga,
jag i din hand mitt väl förtror.
Jag vet ditt hulda fadersöga
ser ock den mask i stoftet bor.
På glädjens eller sorgens stig
du leder mig dock sist till dig.

6. O Herre, dig jag vill åkalla,
när aftonstjärnan framgår skön.
När morgondaggens pärlor falla,
till dig jag höja skall min bön
och aldrig glömma dina bud,
o Fader, Skapare och Gud.

Text: Arvid August Afzelius 1814


FÖRDOLDE GUD OCH URSPRUNGSKÄLLA

1. Fördolde Gud och ursprungskälla
till allt i himmel och på jord.
Vi ser dig styra än och ställa
med makten i ditt blotta ord.
Men outgrundlig är din sed:
än måste allt din vilja följa,
och än tycks du din allmakt dölja -
du vänder allting upp och ned.

2. Ett obegripligt kungavälde
din allmaktshand på jorden för.
Men häpnast blev vi, när det gällde
vad här med dina barn du gör,
då vi med undran skåda fått,
hur du gudomligt oss ledsagar.
Att det är bäst, vad dig behagar,
vi först i efterhand förstått.

3. När något vidrigt sig tilldrager
och hotar med förskräckligt slut,
strax det vår ro ifrån oss tager,
ty vi kan ej se vägen ut.
Men händer det att allt går till
så väl och vackert som oss lyster,
då är vi nöjda och förtröstar
på dig så mycket som vi vill.

4. Ett tålamod förutan ände,
Förbarmare, med oss du har.
Vi felar utan återvändo,
men du förblir dock den du var.
Din nåd och tuktan är ju ett.
Fast de så helt olika smakar,
så har du, när vi ser tillbaka,
ment lika väl med ljuvt och lett.

5. Vår käre Far, vårt allt i alla,
du är densamme som du var.
Inför din tron ska nederfalla
allt det som liv och anda har.
Men i din hand är redan nu,
om vi får ta dig helt på orden,
all makt i himlen och på jorden.
För evigt prisad vare du!

Text: Anders Carl Rutström 1759, bearb. A.H.


GLÄDJE UTAN GUD EJ FINNES

1. Glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.
Tom den lycka är som vinnes,
om vi glömmer Gud därvid.
Men ej högsta nöd skall rycka
glädjens källa ur vårt bröst
om i både nöd och lycka
vi förnimmer Herrens röst.

2. Molnen våra blickar stänger,
vanmakt tecknar våra spår,
men till allt hans blickar tränger,
över allt hans blick förmår.
Fadershjärtat i det höga
vårdar barnahjärtats rätt:
fadershand och fadersöga
heter Guds regeringssätt.

3. Låt oss därför glada sträva
genom tidens dunkla lopp,
och ej tröttna eller bäva,
men till Herren ha vårt hopp.
I hans fruktan låt oss vandra
på den väg som blivit vår,
och den högre väg ej klandra
där han själv i vishet går.

4. Stilla är hans gång och säker
som hans milda stjärnors gång.
Våra hjärtans sår han läker,
löser våra bördors tvång,
när de budord vi betänker
som han skrev i våra bröst,
när den nåd som han oss skänker
är vår tillflykt och vår tröst.

5. Så vi känner hur försoning,
helgelse och sinnesro
på vår vandring, i vår boning
med oss vandrar, bland oss bor.
Så får hjärtat tröst och minnes
under livets sorg och strid:
glädje utan Gud ej finnes,
utan Gud ej finnes frid.

Text: Johan Olof Wallin 1819


HIMLARS RYMD SIN KONUNG ÄRAR
(Psaltaren 19)

1. Himlars rymd sin konung ärar,
stjärnehärar
prisar den som allting vet.
Fästet Skaparns namn förkunnar,
stjärnemunnar
sjunger utan vila det.

2. Dagen spegla vill för dagen
anletsdragen
av den sol som evig är.
Natt som var åt natt som bliver
budskap giver
att den Högste spiran bär.

3. Allting skapat lyder Herren,
när och fjärran
i hans vilja rör sig allt.
Skåda dagens konungs bana,
se och spana,
går han ej som Gud befallt?

4. Som en brudgum fram han träder,
ler och gläder,
tröttnar och till vila går.
Nästa dag han syns med samma
väg och flamma
som sen tusen, tusen år.

5. Vill du livets visdom finna,
vill du vinna
för ditt hjärta frid och tröst,
lyft mot Herren i det höga
upp ditt öga,
se hans verk och hör hans röst.

6. Genom sekler, år och dagar
Herrens lagar
skall med samma kraft bestå.
Herrens löften gäller lika,
kan ej svika.
Vis är den som tror därpå.

7. Herrens bud är uppenbara,
lyser klara
på den väg vi har att gå.
Herrens fruktan hjärtan renar,
ädelstenar
kan oss inte smycka så.

8. Herre, vi har lätt att falla.
För oss alla
ligger frestarn i förstå.
Fast så ofta håg vi byter,
buden bryter,
fräls oss, Herre, och förlåt.

9. Du, vars lag så noga väger
allt vi säger,
låt vårt tal behaga dig,
liksom alla hjärtats tankar;
låt dess ankar
i din sanning fästa sig.

10. Ära vare Gud i höjden!
Friden, fröjden,
saligheten är ju hans.
Han har oket sönderkrossat,
oss förlossat
som om ingen synd mer fanns.

Text: Johan Ludvig Runeberg 1856
Musik: Karl Johan Moring 1863


I EN DJUP, OÄNDLIG SKOG

1. I en djup, oändlig skog,
svart av moln, där åskan slog,
gick ett litet barn en gång
dagen lång.

2. Ja, den dagen var så lång,
himlen mörk och skogen trång,
barnet i sin ensamhet
gick och grät.

3. Grät och tänkte: aldrig mer
jag min faders boning ser.
Här i mörker, köld och nöd
blir jag död.

4. Just då så förtvivlat var
molnet vek, och solen klar
glänste fram - och i dess ljus
faderns hus.

5. Allt var nu på stunden gott,
allt stod nu, som förr det stått:
samma hem och samme far,
allt var kvar.

6. Så, Guds barn, går ofta du
djupt i mörker, kanske nu,
vet ej vart du kommen är,
vart det bär.

7. Men så visst som Gud är kvar
och en evigt trofast Far
skall du än få ljus och tröst
vid hans bröst.

Text: Carl Olof Rosenius 1849
Musik: Oscar Ahnfelt


JAG SLIPPER SÖRJA, FÖR GUD ÄR HÄR

1. Jag slipper sörja, för Gud är här,
han sörjer själv för mitt vara,
och mej och bördan han ständigt bär
i dagar mulna och klara.
Min morgondag har jag inte sett,
min gårdag redan är fjärran,
vad jag behöver har han berett,
och se: idag hjälper Herren.

2. Är Gud min fader, vad sörja då?
Sitt barn han aldrig förglömmer.
Han visar vägen som jag ska gå
fast han i molnet sej gömmer.
Min morgondag har jag inte sett...

3. Han är en fader så underbar.
Varför av sorger gå bunden?
För minsta fågel han omsorg har,
så ock för sippan i lunden.
Min morgondag har jag inte sett...

4. Visst är jag lycklig för varje dag
och glad för den som är fjärran.
När sparven kvittrar, så sjunger jag,
ty se: i dag hjäper Herren.
Min morgondag har jag inte sett...


O HERRE GUD AV HIMMELRIK

1. O Herre Gud av himmelrik,
vad du är mild och misskundelig
mot mig och andra slika!
Du skapat himmel, hav och jord
och människan tillika.

2. Då skapade du av stoft en man,
i paradiset sattes han
att där sin uppgift finna.
Åt alla djur han gav ett namn,
men saknade en kvinna.

3. Strax efteråt blev uppenbar
barmhärtigheten som du har,
du på hans välfärds tänkte.
Du till hans bistånd, hjälp och stöd
en hustru honom skänkte.

4. Du tog ett ben av mannens kropp
och byggde därav kvinnan opp,
i Skriften det betygas.
De skylde ej sin nakenhet,
behövde icke blygas.

5. De prisade Gud av all sin makt
och gladdes åt sin lustgårds prakt
och levde där med gamman.
De brukte jorden utan sorg,
som ett de levde samman.

6. Men ormen sade till kvinnan då:
Ack, skulle Gud hava bjudit så
att ingen frukt får tagas
från något träd i denna gård?
Det kan dock ej fördragas.

7. Hon svarade: vi få äta allt,
förutom av trädet som Gud befallt
att vi ej ens få röra,
det träd som mitt i Eden står
- vi dö, om vi det röra.

8. O Eva, Eva, kvinna god,
du skall ej dö om du vill mig tro,
du skall ej få det värre,
nej, ont och gott du veta får,
du blir som Gud, din herre.

9. Den saliga kvinnan hon ville väl snart
få makt och visdom av sådan art
som ormen henne lovat.
Hon med sin man av frukten åt
- så föllo i synd de båda.

10. Ur paradiset Gud dem drev,
de från dess marker förvista blev.
Vi gräte, om vi visste
hur stor och full den glädje var
som Adam och Eva miste.

11. Gud satte ock ett brinnande svärd,
som stängde vägen till livets träd,
att ingen dit kunde komma.
På domens dag Gud enligt sin lag
med svärd skall syndaren döma.

12. Så bedjom Gud av hjärtans grund
om nåd, förbarmande varje stund,
att vi må svärdet undvika,
för Kristi nöd och hårda död
besitta himmelriket.

13. Det giv oss, Kriste, vår Herre kär,
som alltid sitter din Fader när,
vi bedja det allesamman,
som sätter vår lit till att komma dit
- det give Gud oss! Amen!

Text: Jesper Svedberg, bearb. A.H.
Musik: Ur 1697 års koralbok


O, JAG SER MIN FADERS HAND

1. O, jag ser min Faders hand
i naturens under,
hör i vågens skvalp mot strand
och i åskans dunder
samma röst, vars allmaktsord
bragte himmel, hav och jord
fram ur tomma intet,
fram ur tomma intet.

2. Varje kryp i jordens stoft,
himlens stjärneskara,
skogens susning, blommans doft,
rymderna de klara,
alla vittnar: Gud är stor!
Ja, i skapelsen han bor
stor som ingen annan,
stor som ingen annan.

3. Skyar, stjärnor, blommors prakt
kan dock inte frälsa.
Jord och hav har inte makt
att med frid oss hälsa.
Gud tog människogestalt,
dog på korset, löste allt
som av synden bundits,
som av synden bundits.

4. Att förlåtelse vi fått
och från synden tvagits,
att från död till liv vi gått,
till Guds hjärta dragits,
det är störst av allt vi sport
en allsmäktig Gud har gjort,
och det blir det största,
och det blir det största.

Text: August Storm, d 1914
Musik: H Nordin 1961


O, MÅ VI HERRENS GODHET HÖGT BEPRISA

1. O, må vi Herrens godhet högt beprisa
för alla under som han med oss gjort,
för all den nåd han velat oss bevisa
och dagligen bevisar oss alltfort.

2. Hans kärlek är oss redan uppenbarad
i allt som omger oss på denna jord,
i ende Sonen dock än mer förklarad
den strålar mot oss i hans eget ord.

3. Hur spårar vi ej fadershjärtat redan
i Herrens skapelse, så skön och rik
med allt till barnets gagn och fröjd - och sedan,
vem är i trofast omsorg honom lik?

4. Vem är, som vakar över allt och alla?
Vem håller även sina verk vid makt,
att minsta sparv ej kan till jorden falla
förutan honom, såsom själv han sagt?

5. Han uppehåller allt, och allt han leder,
de tusen stjärnors och planeters gång,
men ock till stoftets mask han skådar neder
och lyssnar till var liten fågels sång.

6. O, skulle han då ej långt mera sörja
för barnet, som han fostrar i sin famn?
Och skulle vi då inte alla börja
att glada sjunga om hans stora namn?

7. Ja, dig, o Herre, vare pris och ära
för all din godhet, all din ömma vård,
för att din hjälp beständigt är oss nära,
för att du vakar över hem och gård.

8. O, håll oss alla i din sanna fruktan
på lydnadens och livets smala stig,
till dess du med din nåd, din vård och tuktan
oss fostrat för ett evigt liv med dig!

Lina Sandell-Berg 1889


SÅ ÄLSKADE GUD

1. Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

2. Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

3. Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

4. Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

Text: Betty Ehrenborg-Posse 1856, ngt bearb.


SÄG, VEM HAR SKAPAT BLOMMORNA

1. Säg, vem har skapat blommorna,
blommorna, blommorna?
Säg, vem har skapat blommorna?
Gud i himmelen!

2. Säg, vem har skapat stjärnorna,
stjärnorna, stjärnorna?
Säg, vem har skapat stjärnorna?
Gud i himmelen!

3. Säg, vem har skapat fåglarna,
fåglarna, fåglarna?
Säg, vem har skapat fåglarna?
Gud i himmelen!

4. Säg, vem har skapat dej och mej,
dej och mej, dej och mej?
Säg, vem har skapat dej och mej?
Gud i himmelen!

5. Säg, vem har sänt oss Frälsaren,
Frälsaren, Frälsaren?
Säg, vem har sänt oss Frälsaren?
Gud i himmelen!

6. Tack, gode Gud för blommorna,
stjärnorna, fåglarna!
Tack att du sänt oss Frälsaren,
Gud i himmelen!


UR STOFTET BLEV, I HERRENS HAND

1. Ur stoftet blev, i Herrens hand
en livets källa väckt,
vars ådra sig till alla land
har droppvis delt och sträckt
och många tusen ådror sett,
ja, strömmar än båd´ vitt och brett
/: det är vår kropp och själ :/

2. Jag tänker på det ögonblick,
en frukt av fröjd och hopp,
då jag i moderlivet fick
en mänsklig själ och kropp.
Ty då blev verkställt Guds beslut.
Det var för mig en stor minut
/: då jag fick kropp och själ :/

3. Blev stoftet så i Skaparns hand
förvandlat snart och väl,
hur mycket mer än stoft och sand
är nu min kropp och själ,
sen Faderns kärleks överflöd
och ende Sonens blod och död
/: satt värde på min själ :/

4. Min kropp och själ var aldrig min,
du har mig skapt och köpt.
O Herre, vare den då din,
så visst som jag är döpt,
så visst som du var död för mig,
så överlämnar jag åt dig
/: min ande, kropp och själ :/

5. O Herre, är det ditt beslut
att evangelium
till alla folk skall föras ut,
så låt mig ej bli stum,
men skänk mig glädje, kraft och mod
för dig att offra liv och blod,
/: ja, offra kropp och själ :/

6. Pris, ära, lov, halleluja
och starkhet, Gud, vår Gud!
Av mun och hjärta må du ta
ett lovets offer nu!
Jag tackar dig, min Fader god
för Andens pant och Jesu blod
/: och för min kropp och själ :/

Text: Anders Carl Rutström? (Sions Nya Sånger 12)
Musik: Folkmelodi


VÅR FADER SOM I HIMLEN ÄR

1. Vår Fader som i himlen är,
du vet vad vi behöver här,
men milt du bjuder oss att be
dig om allt det som du vill ge.
Så må vår bön av hjärtat gå
och inte blott i ord bestå.

2. Giv att din sanning ren och klar
med kraft må läras hos envar,
så att vi falska läror skyr
och bort från syndens snaror flyr.
Ditt namn blir helgat bland oss här
var gång vi lever som du lär.

3. Ditt rike komme till oss nu
men också när vårt liv är slut.
Kom, led oss med din Ande god,
i oss förnya håg och mod,
så att vi helt må frälsta bli
från satans våld och tyranni.

4. Din vilja, Herre, ske nu den
på jorden som i himmelen,
så vi i lydnad tåligt står
hur än det oss i livet går.
Avvärj och hindra kött och blod
som står din helga vilja mot.

5. Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

6. Förlåt oss, Gud och Fader huld,
vår stora synd och svåra skuld,
som också vi vill utan knot
förlåta dem oss ont har gjort,
så vi din frid i hjärtat får
och frid ibland oss alla rår.

7. I frestelse oss ej inled
men hjälp oss mot vår ovän vred,
så vi mot honom fasta står
och ej från dina budord går.
Beväpna oss med stadig tro
och med din Andes tröst och ro.

8. Från allt den onde kan och vet
fräls oss av din barmhärtighet.
Bistå oss i vår sista nöd
och rädda oss från evig död.
Vår arma själ tag hem och giv
av nåd hos dig ett evigt liv.

9. Amen, det är: det skall så ske!
Stärk du vår tro att den som ber
i Jesu namn och på ditt ord
får höra: Ske dig som du tror!
Ja, allt varom vi nu dig bett
är lika visst, som om det skett.

Text: Martin Luther