369 I himmelen, i himmelen

Alt. koral:

1. I himmelen, i himmelen,

där Herren Gud själv bor,

hur härlig blir ej sällheten,

hur outsägligt stor!

Där ansikte mot ansikte

jag evigt, evigt Gud får se,

se Herren Sebaot.

2. I himmelen, i himmelen,

vad klarhet, hög och ren!

Ej själva solen liknar den

uti sitt middagssken.

Den sol som aldrig nedergår

och evigt oförmörkad står

är Herren Sebaot.

3. I himmelen, i himmelen,

vad sälla utan tal!

Av änglarna och helgonen

vad glans i ärans sal!

Min själ skall bliva dessa lik,

av evighetens skatter rik,

hos Herren Sebaot.

4. I himmelen, i himmelen

man inga tårar ser.

Ej döden, ej förgängelsen

där skall få härja mer.

Där skänkes fröjd och härlighet

och frid och oförgänglighet

av Herren Sebaot.

5. I himmelen, i himmelen

en sällhet du berett,

som inget öra hörde än

och inget öga sett,

ej njuten av ett dödligt bröst,

ej sjungen av en dödligs röst,

o Herre Sebaot.

6. I himmelen, i himmelen

själv alla väsens Far

med Sonen och Hugsvalaren

en evig boning har.

Ett trefalt helig sjunges där,

då himlaskaran offer bär

för Herren Sebaot.

*7. O Fader, Son och Ande, dej

ske evigt lov och pris.

Ack, öppna ock en gång för mej

din himmels paradis!

Ja, när jag fast i tron består,

jag av din hand min krona får,

o Herre Sebaot.

Text: Lars Larsson Laurinus 1620 (47 år), 1651 (78 år) "I himmelen, i himmelen, der Gud sjelfwer bor", förkortad och bearb. av Johan Åström 1814, 1816 (47-49 år), ngt bearb. 2016

Musik: Svensk 1693, se nr 410 i Vallerius koralbok från 1697 och nr 486 i Haeffners koralbok från 1820. Alternativmelodin från Skattunge, tr. 1914, hör Skara domkyrkokör!

Ännu ett alternativ (som inte finns i psalmboken) är en norsk folkmelodi i sättning av Grieg, hör nedan:

Denna himmelspsalm har, särskilt med sin dalamelodi från Skattunge, blivit en mycket omtyckt allhelgonapsalm. Kyrkoherden Laurinus i Häradshammar tycks ha skrivit den i samband med sin hustru Margareta Larsdotters död den 22 juli 1620. Den trycktes 1622 tillsammans med ytterligare några psalmer och den likpredikan ("En Christeligh Lijkpredikan") som hölls av kyrkoherde Isak Erici före avfärden från hemmet på Margaretas begravningsdag den 30 juli 1620. Psalmen hade från början endast fem strofer (likpredikan var desto längre).

Psalmtexten bearbetades och utvidgades rejält några decennier senare, troligen av författaren själv, och togs med i ett Manuale (en kyrkohandbok) från år 1651. I ungefär denna form togs den också in i 1695 års psalmbok, tillsammans med ännu en psalm av Laurinus. Med sina nu 17 verser uttryckte psalmen inte bara himmelens härlighet utan även något av evighetens längd. Men språket är trots den lite knaggliga rytmen ganska lättsamt, inte minst genom att strofernas sjätte rad är en upprepning av den femte, och genom att varje strof, liksom än i dag, avslutas med "Herre(n) Sebaot". Så här kunde det låta:

Ej finnes någon tunga,
den rätt utsäga må,
hur' de med lust der sjunga,
de store med de små.
O Herre Gud! hwad lust der är,
o Herre Gud! hwad lust der är,
när Herran Sebaoth.

Exempel kan ej gifwas,
mer än det Petrus sett har,
allt såsom det beskrifwes,
då han på berget war,
och Christi klarhet litet såg,
och Christi klarhet litet såg,
i Herran Sebaoth.

Men inför upptagandet i 1819 års psalmbok kortades psalmen igen och bearbetades även i övrigt av Johan Åström, både i 1814 och i 1816 års psalmboksförslag. Åströms version togs oförändrad in i 1937 års psalmbok och även i 1986 års!

Den mer "koralaktiga" melodin är tidigast känd från 1697 års koralbok och troligen svensk, liksom den folkmelodi som senare upptecknades i Skattungbyn och trycktes i Dala-Harpan 1914. Men kär psalm har många melodier, och på Nuckö i Estland upptecknades ännu en melodi år 1931 (Eva Blees f. 1863 sjöng, källa Folkliga koraler, Verbum 1985).