164 Hjälp, Gud, de trogna är så få

 1. Hjälp, Gud, de trogna är så få 
och tycks var dag bli färre.
Allt ont som stora här och små
bedriver, ser du, Herre.
Man dyrkar makt och tomma ting,
och lögn och skrymtan griper kring
bland mänskors barn allt värre.

2. De ense blir i fåfäng flärd
när orätt ska befrämjas
och när den fromme ska bli snärd;
de endast så kan sämjas.
Gud, hindra deras onda råd,
låt deras hjärtans överdåd
nu av din tuktan tämjas.

3. De frågar: Vem är Herren Gud,
vars röst vi skulle lyda?
Vi inte något annat bud
än vårt begär kan tyda.
Vem kan vår svada stå emot?
Vi bryr oss ej om trug och hot
från hämmade och pryda.

4. Men Herren säger: Jag ska snart
förtryckarna förfära,
allt högmod hejda i dess fart,
föraktade ge ära,
om de till mej har satt sin lit
och visat trofasthet och nit
i både liv och lära.

5. Se, Herrens ord är rent och klart
som guld i degeln skärat.
I nåd och sanning uppenbart
det blivit oss förärat.
Och därför bland betryck och brist
vårt hopp till Gud är fast och visst,
vårt hjärta oförfärat.

6. Oss lyser nådens klara sken
när vi Guds ord bevarar
i våra hjärtan var och en,
Guds Ande det förklarar. 
Med honom under all vår strid
vi vinner seger, väntar frid
som evigt, evigt varar.

Text: Wolfgang Dachstein, sv. övers. 1695,  bearb. A.H.
Musik: Martin Luther 1524