162 Kyrkan den är ett gammalt hus

1. Kyrkan den är ett gammalt hus,
står om än torn måste falla.
Mäktiga murar blivit grus,
ändå ska klockorna kalla,
kalla på gammal och på ung,
särskilt på den som trött och tung
längtar till vila och glädje.

2. Himlarnas Herre ej bebor
hus som är byggda av händer.
Bara en skuggbild, så vi tror,
ser den som ditåt sej vänder. 
Själv han dock byggde kärleksfull
åt sej ett hus av stoft och mull,
nåden har rest det ur gruset.

3. Vi är Guds egen kyrka nu,
tempel av levande stenar.
Under hans kors står jag och du,
dopet och tron oss förenar.
Vore vi inte fler än två
ville han bo hos oss ändå,
med all sin nåd och sin kärlek.


4. Frimodigt kan vi samlas då
om än i lövhyddor bara
och liksom Petrus säga så:
här är oss gott att få vara! 
Ande och liv är varje stund
ordet till oss ur Jesu mun,
platsen blir helgad av ordet.

5. Husen som bär vår Herres namn
är dock som hemmen oss kära.
Där tog han barnen i sin famn,
där samlas vi till hans ära.  
Härliga ting han där har sagt,
slutit med oss en evig pakt,
tagit oss in i sitt rike.

6. Dopfunten som vi döptes i
än oss om dopet påminner,
altaret om det bröd och vin
där vi vår Frälsare finner,
huset om den vars ord består,
Kristus, densamme som i går,
evigt Guds Son som oss löste.

7. Give då Gud, var än vi bor,
att vi när klockorna rungar
alltid går dit och hör och tror
ordet som Jesus förkunnar:
Världen ej ser, men ni mej ser,
allt vad jag säger, se, det sker,
frid jag nu ger åt er alla!

Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, sv. övers. A.H. 12./12 2017
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1840 (28 år)