1. Tack, min Gud, för vad som varit,
tack för allt vad du beskär!
Tack för tiderna som farit!
Tack för stund, som inne är!
Tack för ljusa, varma vårar,
tack för mörk och kulen höst!
Tack för redan glömda tårar,
tack för friden i mitt bröst!
2. Tack för vad du uppenbarat!
Tack för vad jag ej förstår!
Tack för bön som du besvarat,
tack för vad jag icke får!
Tack för livets hemligheter!
Tack för hjälp i nödens stund!
Tack för nåd som ingen mäter!
Tack för blodets fridsförbund!
3. Tack för himmel blå i livet!
Tack för moln du strött därpå!
Tack för solljus, av dig givet!
Tack för mörkret likaså!
Tack för prövningar och strider!
Tack för hopp som uppfyllts väl!
Tack för dagen som framskrider!
Tack för hopp som slagit fel!
4. Tack för rosorna bland vägen!
Tack för törnet ibland dem!
Tack för resta himlastegen!
Tack för evigt tryggat hem!
Tack för kors och tack för plåga!
Tack för himmelsk salighet!
Tack för stridens klara låga!
Tack för allt i evighet!
Text (=SvPs1986 nr 261): August Storm 1891 (29 år)
Musik: Johannes Alfred Hultman 1908 (47 år), alt. Oskar Merikanto 1923
Se bilden av den lugne och trygge kompositören Hultman, "Solskenssångaren", här nedan! Bland de många melodierna till "Tack, min Gud" är det slutligen Hultmans trallvänliga som tog hem spelet, här i Sverige åtminstone (annat är det i Finland). Han var generationskamrat med Storm, vars liv dock på flera sätt blev mera stormig än Hultmans, och vars porträtt jag inte lyckats få tag i här på nätet. Så därför får Hultman trona ensam i tryggt majestät, än så länge.
Under parollen "Blod och eld" blev Storm 1887 frälsningssoldat och avancerade slutligen (1905) till överstelöjtnant. Däremellan hann han både skriva "Tack min Gud" (och en del andra sånger) och få besvärliga ryggmärgsproblem (strax före sekelskiftet) som till slut gjorde honom delvis förlamad. Vid 51 års ålder dog han, tre dagar efter skotten i Sarajevo. Vilket livsöde!
"Tack, min Gud" har sjungits på otaliga minnesstunder som en summering av ett växlingsrikt liv. Det är också ur det perspektivet ("Slutet gott, allting gott!") som sången känns möjlig att sjunga. Men August, August - skrev du den inte lite för tidigt? Redan när du var 29 år och utan att veta att du bara några år senare skulle få ryggmärgsproblem? Kunde du hålla fast vid din tacksamhet även då? (Jfr Job och hans "Herren gav och Herren tog" - bara en liten tid senare förbannar han sin födelsedag).
Det är väl ändå klart att August Storm inte alltid var glad. Han sjunger ju också om "prövningar och strider" och "vad jag ej förstår." Men hans sång är ett sätt att efterkomma apostelns uppmaning att "tacka Gud under alla livets förhållanden" (1 Tessalonikerbrevet 5:18). Ja, mer än så, att "alltid tacka vår Gud och Fader för allt, i vår Herres Jesu Kristi namn." (Efesierbrevet 5:20). Och jag tror att han menade vad han skrev, kanske även med Romarbrevet 8:28 i åtanke: "Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Allt. T.o.m. ryggmärgsproblem.
Samtidigt tänker jag på både Job och Tomas Sjödin med boken Reservkraft (med underrubriken "är det meningen att allt ska ha en mening?"). Det finns tillfällen då vi - liksom Job - får vara "lindrigt fromma" och yttra våra klagomål också (varför finns det annars så många klagopsalmer i Psaltaren?). Och då vi får nöja oss med att sjunga som Margareta Melin i barnpsalmen "Jag vill sjunga och ropa", nämligen säga till Gud ett "Tack för allt som är bra!" Att tacka för det där som inte i sej självt är bra tillhör den högre skolan och ska inte excelleras i när som helst. Det hindrar inte att även en ordinär församling kan sjunga Tack min Gud med glädje och frapperas över författarens tänkvärda paradoxer, uttryckta, tror jag, med en glimt i ögat:
"Tack för vad jag inte får!"
A Storm:
J A Hultman:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar