onsdag 30 maj 2012

21 Höga Majestät



Alternativ koral från Finland:




1. Höga Majestät, vi alla 
för dina fötter ner må falla: 
ditt lov från våra hjärtan går. 
Evig är din makt och ära, 
om det ska jorden vittne bära, 
av himlens här du lovsång får. 
Dej lovar Kerubim, 
dej sjunger Serafim. 
Hosianna! 
Helig är Gud, 
all världens Gud, 
all krafts och nåds och visdoms Gud. 
  
2. Helige, som bor i ljuset, 
du vårdar dina verk i gruset, 
du dina barn ej överger. 
Du, o Fader, dej förbarmar; 
din egendom i dina armar, 
ditt folk, barmhärtige, jag ser. 
Din Son du världen sänt, 
vi dej i honom känt 
huld och nådig. 
Din Ande för 
och rena gör 
de hjärtan, som din kärlek rör. 


3. Lovsång nu kring jorden skallar;
dej helig, helig, helig kallar
i bön och sång din kristenhet.
Hör de barn du tvagit rena:
i trohet vill de dej få tjäna
och vandra i din helighet.
I oss din kärlek tänd,
din höga vishet sänd
från din himmel,
så att hon är
oss nära här
och dina vägar rätt oss lär.


*4. Oss välsigna och bevara, 
med nåd ditt ansikte förklara 
och vänd det till ditt folk med frid. 
Här ditt namn vi vill besjunga, 
och sedan med en helig tunga 
dej, lova, Gud, till evig tid 
med dina Kerubim 
och dina Serafim. 
Hosianna! 
Helig är Gud, 
all världens Gud, 
all krafts och nåds och visdoms Gud.

Text: Samuel Johan Hedborn 1812 (29 år), ngt bearb. 2016, jfr den sjustrofiga versionen i 1819 års psalmbok här.
Musik: ("Koralernas konung"): Philipp Nicolai 1599 (43 år), alt. koral från Finland

Om denna psalm skriver hymnologen Oscar Lövgren: "En av våra mest högstämda lovpsalmer, den oförgängligaste pärlan i H:s lyrik". (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 280). Den första delen av omdömet är svår att bestrida, men den andra delen torde vara högst tvivelaktig; åtminstone trettondedagspsalmen Nu segrar alla trognas hopp (f.ö. den enda av Hedborns psalmer som kom med i den ekumeniska psalmboksdelen 1986) torde vara betydligt mer sjungen och därmed undkomma "psalmförgängelsen" längre. Men visst är "Höga Majestät, vi alla" högstämd och fin, om än som psalm kanske inte fullt så "gudomlig" som författaren själv ville göra gällande (se nedan). Den har också ofta återgivits och sjungits i starkt förkortad form, inte minst i frikyrkliga sångsamlingar. Särskilt den sista versen som återger delar av den aronitiska välsignelsen har sjungits som självständig "ståpsalm".

Lövgren (a.a.) har påvisat att psalmen har en tydlig släktskap med, ja kanske direkt inspirerats av, en psalm av Gerhard Tersteegen, O Majestät, wir fallen nieder, skriven till samma versmått och med samma antal strofer som den svenska motsvarigheten. Och liksom i denna finner man där spår av såväl Jesaja 6, Hesekiel 9-10 som Uppenbarelseboken 15 (där det i en äldre översättning också talas om kerubim och serafim).

Om denna psalms författare och tillkomst berättar skaldkollegan och generationskamraten Per Daniel Amadeus Atterbom följande i sina minnen (citerad efter Vårt kristna arv, Svensk Bokfilm AB 1952, s. 243):

"Enligt vad Hedborn själv berättat mig, hände det en majdag 1800, då han gick över Linköpings domkyrkogård, att han varseblev en liten ljuslockig gosse, som avsides satt ensam på en gravhäll, fördjupad i betraktandet av en dödskalle och sysselsatt att omkring den linda en vårblomsterkrans. Denne gosse, då tioårig, var jag. Det enda jag minns av detta möte är Hedborns dåvarande utseende: till klädseln ännu den fattige soldatsonen i tröja och kortbyxor av grått vallmar, grova ullstrumpor och klumpiga kängor, men med ett själfullt anlete och eldiga blå ögon, som spelade av kvickhet under hans nyfiket spanande frågor.
_ _ _

Just vid denna tidpunkt (1813) hade hans rykte såsom skald börjat i huvudstaden sprida sig. Stycken i den gamla folkvisans anda hade redan hos den av mig utgivna Poetiska kalenderns läsare gjort hans namn kärt; och ett häfte av psalmer, på vilket han snart lät följa ett nytt, beredde ock glädje hos fromma hjärtan inom de vittrare kretsar, som ännu betraktade varje så kallad "fosforist" med ganska oblida ögon. De flesta av de psalmer, vilka först tillvunno honom denna välförtjänta frejd, voro skrivna under hösten 1811. De voro diktade av en man, vilken en djup erfarenhet av många själsbekymmer, men även av den tröst, som gives blott i nådens rike, gjorde desto mera skicklig att såsom en sannfärdigt "andelig" sångare tolka både de förras bitterhet och den senares sötma.

Under denna tid, då på hans bord ständigt Bibeln, Gamla svenska psalmboken, Kolmodins Duvoröst, Novalis och Thomas a Kempis lågo uppslagna, hördes han i sin enslighet ej sällan sammansätta dessa psalmer med hög röst, strof efter strof - ofta mellan avbrott av suckningar och bönerop - mången gång vid tunga steg, med vilka han, i midnattens eller dagbräckningens timmar, vandrade fram och tillbaka över sitt kammargolv. Vanligen hände sedan, att han på morgonen, så snart han visste oss vara uppstigna, inträdde till oss med glädjestrålande anlet och uppläste sina vakors verk. Vad sålunda hade framkvällt ur djupet av ett blödande och glödande, men i nöd och lust Gudi helgat hjärta, kunde ej förfela att starkt anslå befryndade själar.

Även inom psalmbokskommittén, vars starkaste sida just icke poesin var, funnos de, som villigt lystrade till dessa toner från de dagar, då psalmsången ännu var i ordets vackraste bemärkelse "folksång", eller (vilket vill säga detsamma) den äkta folksångens renaste och högsta skepnad. Klarast och fullast mötte honom från Wallins harpa en broderlig genklang, som från de torftiga föreljud, i vilka han hade dessförinnan blivit anstämd, nu med ens väcktes till rik fruktbarhet och till en skönhet, ofta måhända konstfullkomligare än de Hedbornska sångernas, men i betydligt måtto främjad genom dessas mäktigt gripande föredöme. Också tövade ej länge, innan Wallin omfattade Hedborn med en jämväl personlig välvilja, som sammanförde dem till umgänge och ömsesidiga meddelningar. Den grundegenskap av naturbarn, av bonde, som hos Hedborn aldrig kunde förvandlas eller förklädas, utövade visserligen på den i sällskapslivets former invigdare huvudstadsprelaten en lika ofta frånstötande som tilldragande verkan. Hedborn prisade och klandrade, vad honom till bedömande förelades, lika oförtäckt; därjämte förklarade han utan omsvep sina egna saker för oöverträffliga - så ofta han fann dem så.

Wallin plägade berätta, att när Hedborn första gången visade honom i handskrift den härliga lovsång, som i vår nuvarande psalmbok [1819 års, skr. anm.] är införd under nr 3, och Wallin efter genomläsningen hade yttrat: 'denna psalm är ganska vacker', frågade Hedborn: 'Vacker?' - 'Ja', svarade Wallin, 'den är verkligen utmärkt skön.' - 'Skön?' ropade Hedborn, 'skön? Den är gudomlig!'

I det hela kommo de dock rätt väl överens, om än lynnenas olikhet utestängde möjligheten av ett obegränsat eller fullständigt vänskapsförhållande. Svenska akademiens bifallstecken, då hon 1814 tilldelade Hedborn det Lundbladska (numera kungliga) priset med uttryckligt avseende på värdet av hans psalmer, var tvivelsutan i grunden ett offentligt tecken av Wallins bifall.

Säkerligen medverkade ock denna uppmuntran, att han på det följande året, eller 1815, blev av konungen utnämnd till en av dess tjänstgörande hovpredikanter. Det ena med det andra föranledde icke liten bestörtning hos de förmän och ämbetsbröder i hans stift, vilka ej långt förut hade ansett honom för en landstrykande äventyrare, som till sist skulle hamna i Danviken." 


Samuel Hedborn:

Philipp Nicolai:

Inga kommentarer: