120 Jesus, lär mej rätt betrakta

1. Jesus, lär mig rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
honom, den Oändlige,
i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.

Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551