361 Maria en orörd jungfru var

Alt. koral:



1. Maria en orörd jungfru var, 
ja, det är Skriftens lära,
Guds Son i sin kropp hon ändå bar,
hans namn ske pris och ära!
Han har oss från synden och döden löst, 
och vill med sin tröst 
och himmelska fröjd bli oss nära. 

2. Profeterna av Guds Ande drevs,
vars eld sin kraft ej mister, 
av dem Messias så väl beskrevs,
hur från den ondes lister 
han frälsar det folk som på honom tror, 
till salighet stor,
trots många synder och brister. 

3. Ja, Isais rotskott, Davids kvist 
och Jakobs klara stjärna, 
det är du, vår Herre Jesu Krist, 
dej prisar vi så gärna. 
Du frälste vårt släkte från Adams fall,
ja, skapelsen all,
du vill oss leda och värna. 

4. Om jag alla tungomål förstod 
och Skriftens djupa mening,
och hade en tunga änglagod 
med skönhet i förening, 
då skulle jag ändå ödmjuka mej
och ropa till dej 
om misskund, om nåd och rening.

5. För jag är av synd och brist så full, 
men vill mej ändå påminna
att du har mej löst från syndens skuld 
när du ditt blod lät rinna. 
Du håller mej syndare hjärtligt kär, 
ditt barn jag nu är, 
jag himmelens glädje ska vinna!
 

Text: Hans Thomissøn, sv övers. A.H.

358 Guds ängel till Maria kom

1. Guds ängel till Maria kom
med hälsning och med bud,
och somligt frågade hon om
men gav sej hän åt Gud:
Jag i Guds hand mitt liv har lagt,
så ske med mej som du har sagt!
Välsignelsen hon fick blev stor,
ja, hon blev Herrens mor.

2. Gud har idag den hälsningen
till kvinna och till man:
Välsignad den som vandrar än
den väg Maria fann,
som rörd av nåden bjuder in
Guds egen Son i världen sin,
som dristigt på Guds allmakt tror
och litar på hans ord.

3. Välsignad är den mänska som
åt Herren lämnar sej,
från ungdom och till ålderdom
till himlen ämnar sej,
som till Guds tjänst sej ställer än
i hemmet och församlingen,
som bär de små så hjärtevarm
till Jesus på sin arm.

4. O Gud, ge kyrkan runt vår värld
Marias hopp och tro,
på arbetsplats, vid hem och härd,
i helgedomens ro.
Låt kyrkan trogen stå som Rut,
låt den med Hanna sjunga ut,
Tabita lik i gärning skön
och Monika i bön!

Text: Jonas Dahl, sv. övers. A.H. 8/3 2016 (Internationella kvinnodagen)
Musik: Ludvig Mathias Lindeman

243 O du som skapat stjärnors här

1. O du som skapat stjärnors här,
du världens Ljus som evigt är,
du världens Frälsare, oss hör
när fram till dig vår bön vi för!

2. O du som sorg däröver bar
att världen så förlorad var,
åt syndare din hjälp du bjöd
då du tog på dig deras nöd.

3. När tiden mot fullbordan led,
du kom till oss från himlen ned.
Ifrån din Faders hus du for,
en jungfru fick du här till mor.

4. Du göt för världens skuld så svår
ditt rena blod ur djupa sår.
Som offer du till korset gick
och liv och frälsning där vi fick.

5. När världens sista tider gryr,
fiender samlas, vänner flyr,
du världens Domare, vi ber:
bered oss tills din dag vi ser!

*6. Ära ske Fadern och hans Son,
Guds Ande god i samma mån!
Den heliga Treenighet
ske pris och lov i evighet!

Text: Latinsk 800-talshymn "Creator alme siderum"
Musik: Medeltida 

121 Herre, du, Herre ska växa och jag ska bli mindre

Alt. koral:

1. Herre, du Herre ska växa 
och jag ska bli mindre.
Om än mitt offer är litet, 
jag gläds i mitt inre.
Ringaste vän
fröjdas med brudgummen än,
när det till bröllopet ringer.

2. Du kommer ovanifrån 
och är upphöjd för alla.
Himlarnas himlar dej Herre 
och Konung ska kalla.
Jag är av jord.
Tänk, så långt nere jag bor!
Tänk, hur i synd jag kan falla!

3. Dock vill du, Herre, 
i himmelens rike mej glädja.
Gärna du ser mej 
i högtidens festsal inträda,
kallar mej vän,
vill i barmhärtighet än
frälsningens dräkt mej ikläda.

4. Väx för mitt hjärta, Guds Son 
med en krubba till läger!
Väx för min ande, Guds Ord 
som all andekraft äger!
Frigjord från mitt,
fullkomligt salig med ditt,
lär mej att gå dina vägar!

5. Väx för de tallösa släkten 
dit kyrkan du sänder!
Herre, låt alla få se 
dina sårmärkta händer,
samlas i bön,
samlas till högtid så skön,
glädjas med brudgum och vänner!

Text:  Gustav Jensen 1915 (70 år), övers. A.H. 2012
Musik: Norsk folkmelodi från Eksingedal, alt. tysk koral ("Lobet den Herren")

346 I enighet sej sammanslöt

    

1. I enighet sej sammanslöt 

en trogen lärjungsskara, 

då Herrens Ande ut sej göt 

med krafter underbara. 

Man samlats under lov och bön: 

då kom från himlens höjd ett dön, 

och tungor som av eld där sken

och sänktes över var och en.

2. Det var den första pingstens fläkt 

som kom med vårlig styrka. 

Då blev ett frö ur dvala väckt, 

då grundades en kyrka, 

som segra skall, trots blod och bål, 

som talar nya tungomål.

Så växte Guds församling opp 

i enig kärlek, tro och hopp. 

3. O Helge Ande, återtänd 

den första pingstens låga! 

Dess tillförsikt till hjärtan sänd 

som sätter allt i fråga! 

Oss trösta, tukta, helga, stärk! 

Din kyrka väck till stora verk.

Gör henne fri från vank och men, 

gör henne segerstark och ren! 

4. Ej mänskan själv det uppnå kan: 

det måste henne givas!

Snart slocknar helt den eld som brann, 

om ej av dej den livas. 

Vår brist och skuld du ser och vet, 

men hjälp oss i vår skröplighet 

och mana gott för oss ännu 

med outsäglig suckan, du! 

 

5. Kom, Ande, kom från himlens höjd 

och dina frukter främja: 

rättfärdighet och frid och fröjd 

och kärlek, kraft och sämja! 

Fast din församling splittrad är, 

ovanskligt hopp vårt hjärta när 

att du ur splittring, mörker, fall, 

dock allt förena, lyfta skall. 

6. När rådlös är den svaga hjord 

och fienden vill glädjas, 

så påminn oss om Herrens ord,

så skall vi inte rädas.

I vedermödans tid till sist,

då många hyllar Antikrist,

gör lika fast vår tros förbund

som i den första pingstens stund!

Text: Carl David af Wirsén 1889 (47 år), bearb. A.H.

Musik: Wittenberg

244 Store Gud och Frälserman

1. Store Gud och Frälserman,
vem är den som liknas kan
vid din gudoms stora kraft?
Ingen har från Adam haft
sådan far av evighet,
sådan mor, vi ser ju det,
ingen här din like vet.

2. Döparen, o store Gud,
som gick före med ditt bud
att bereda väg åt dej,
han så ödmjuk möter mej,
kallar sej en annans röst,
ropande i väst och öst, 
sänd med både dom och tröst.

3. Han ej värdig känner sej
att ta av en sko på dej.
Vad är då jag Adams barn?
Skugga, stoft och damm och skarn!
Jag är inte värd att stå
på den jord du trampat på
eller i din förgård gå.

4. Men, du skott från Davids rot,
jag vill dej med bön och bot
reda plats i hjärtats rum,
som du vill i varje tum.
Gör det du som gör det bäst,
kom dit in och var min gäst,
ge en salig julefest!

Text: Thomas Kingo 1689, sv. övers. A.H. 2017

531 I tro under himmelens skyar

 

Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorda riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 



Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Nedre Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen". Det är ingen tvekan om att Widmarks text är den bästa kända och har givit själva koralen en ny värdighet, liksom koralen lyft Widmarks text. Psalmen har alltså "två vingar", som Olle Nivenius karaktäriserat en god psalm: den bärs fram av både text och melodi.




E Törnwall: