1. Så skön går morgonstjärnan fram
och bådar, klar och lyckosam,
den stora dagens möte,
den dag Guds barn, av nåden höjd,
får svinga sej med helig fröjd
till Himlafaderns sköte.
Tiden,
striden
snart ska slutas,
friden njutas,
hoppet vinna,
tro och kärlek målet hinna.
2. Jag skyndar till den staden fort,
det nya Salem, på vars port
min bön så länge klappat.
Du, som i döden för oss gått,
av dem som du av Fadern fått
ej någon har borttappat.
Du stred,
du led,
kärleksfulle,
så vi skulle
evigt frälsas
och av dina änglar hälsas.
3. Och varsamt lossas jordens band,
jag vet att vid din trogna hand
jag i den glädjen hamnar
där vän ej mera skils från vän,
där David, from och glad, igen
sin Jonatan omfamnar.
Modern,
brodern
där ej gråter,
makar åter
möts och finner
fröjd som aldrig mer försvinner.
4. Ej mer med blicken skum och svag
jag leta ska Guds anletsdrag
i världens dunkla spegel,
men Herrens klarhet ohöljd se
bland dem som blivit tecknade
med Herrens Guds insegel.
Salig,
salig
ska jag röna
allt det sköna,
sanna, höga,
som här doldes för mitt öga.
5. Min sällhetsdag, jag väntar dej!
Jag redo är, jag kläder mej
i vita högtidsdräkten.
Kom, Jesus! "Ja, jag kommer snart,"
du svarar mej, jag hör nu klart
din röst i morgonväkten.
Ära,
ära
vare Herren!
Vik nu fjärran,
sorger alla!
I Guds armar får jag falla.
Musik: Philipp Nicolai 1599
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar