219 Du har förordnat, store Gud

1. Du har förordnat, store Gud,
ett ämbete på jorden
som ska förkunna dina bud
och alla löftesorden,
så vi som detta hör och lär,
i tro vår broder håller kär,
i Kristus kristet lever.

2. Dem som arbetar i din säd,
som dyrbar är och mycken,
med kraft från höjden själv bekläd,
så de i alla stycken
må vara dina tjänare
och trogna skördarbetare,
så säden ej fördärvas. 

3. Förta, o Gud, den onda sed

som satan hit har drivit,

som är så stygg och är dej led

och skadar oss till livet,

att många löper mot ditt bud

till denna tjänst, o store Gud,

och så sin skuld förökar.

4. Men ge oss, Gud, en sådan nåd

som oss mot himlen riktar,

som håller kvar oss vid ditt råd,

vartill ditt ord förpliktar.

Ja, innerligt vi nu dej ber

att du i nåd och kärlek ger

oss herdar som dej fruktar. 

5. Din nåd dem ge, så de i allt
dej mer än mänskor lyder
och vad du bjudit och befallt
med nit och sanning tyder.
Det vare ljuvt, det vare tungt,
dock skall ditt ord till minsta punkt
för hög och låg förkunnas.

6. De på sej själva må ge akt
och själva buden hålla.
De står ju på sin Herres vakt,
så må de aldrig vålla
att mänskor blir förargade
av deras onda leverne.
Allt gott de oss må lära.

7. I högfärd och i yppighet,
o Gud, låt dem ej leva,
ej efter gods och världslighet
och fåfäng ära sträva.
Må de besinna, en och var,
att du ju dem förordnat har
till herdar, ej till herrar.

8. Ja, skicka herdar till din hjord,
som den för ulvar vaktar,
den spisar med ditt eget ord
och på dess bästa aktar.
Vi är ju dina egna får,
igenom Jesu dyra sår
från ulven återlösta.

Text: Jesper Svedberg, bearb. A.H.

J Svedberg: