161 Ni kära Guds barn, som för himmelen övar

1. Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 
hur är det med kärleken, om ni er prövar? 
Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 
och brister det bandet ej sönder ibland? 
Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 
må Herren för söndringens ande er skona 
och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

2. Jerusalem är vår gemensamma moder 
och varje dess barn är en syster, en broder. 
Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 
en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 
Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 
så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 
och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

3. Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 
och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 
Han ser ej på gåvornas olika glans, 
han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 
Och vi är ju hans för att älska varandra 
och ej för att misstro och döma och klandra 
de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

4. Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 
kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 
ej blygas för Kristus, fast ringa han är 
i alla föraktade lemmar han bär. 
Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 
att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 
om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

5. O, må vi då söka av innersta hjärta 
att älska varandra i glädje och smärta, 
förenade blott i den Frälsares tro, 
vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 
Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 
vars höga och heliga namn vi får bära, 
och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

6. Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 
när syskonen samlade står inför tronen 
och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 
och älskar varandra, men då utan brist. 
Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 
och redan i hoppet min ande sig sträcker 
dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Text: Christian Andreas Bernstein (1672-1699)