1. Ack, vi är ju alla
Adams barn, o Gud!
Därför ses vi falla,
bryta dina bud.
Högmod vill få höra
ormens smicker än,
att varann förstöra
vän förleder vän.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
2. Men den fröjd försvinner,
som mitt brott mej vann;
snart min brist jag finner,
som ej skylas kan.
Fåfängt jag mej döljer
undan Herrens röst;
vart jag flyr, den följer,
ropar i mitt bröst.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
3. Borta är det Eden,
där jag skuldlös var.
Bort med samvetsfreden
himlens glädje far.
Om än lyckan mäter
mej sitt överflöd,
skild från Gud jag äter
dock med sorg mitt bröd.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
4. Se, av jorden komna
blir vi jord igen;
fåfängt får vi domna,
själen vakar än,
vakar och begråter
utan slut sin nöd,
lever för att åter
dö en evig död.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
5. Världar ser vi röra
sej på Herrens bud;
bara vi kan göra
mot din lag, o Gud!
Till den minsta lilja
allt var skapat gott;
genom mänskans vilja
blev det onda sått.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
6. Ska vi då förskjutas
utan hjälp och tröst?
Ska din himmel slutas
för var böneröst?
Ska din jord oss nära
till förtappelse
och blott tistlar bära
och förbannelse?
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
7. Nej, på ormen träder
kvinnans helga Säd;
Gud, din nåd oss gläder
än vid livets träd!
Jesus kom, och jorden
är välsignad än,
dukade är borden,
öppnad himmelen.
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
8. Du som frälst oss alla,
Jesus, kom till mej,
låt mej mer ej falla,
håll mej fast vid dej!
Hjälp mej när jag strider,
gör mej god och vis
och mej tag omsider
till ditt paradis!
Herre, förbarma dej!
Kristus, förbarma dej!
Herre, förbarma dej!
Text: Frans Michael Franzén, bearb.
F M Franzén:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar