1. Medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.
2. Den stund vi lever och mår helt väl,
då aktar vi litet vår fattiga själ,
som synden skall dyrt få betala.
Vi river och slår efter världens ting,
vår håg den löper all världen omkring
och önskar så tiden förhala.
O människa, o människa!
Ja, det skall din själ få betala.
3. Lekamen lägges i jorden igen,
den rörs inte mer än en nergrävd sten,
när livstiden väl går till ända!
Nu vänner och fränder tar pengar och gull,
din kropp de begraver i svarta mull,
men godset vill de använda.
O människa, o människa!
Vart tror du att själen skall lända?
4. När själen kommer för domen att stå,
hon darrar och fruktar för hur det skall gå
och minnena känns då så svåra.
Hon ser sina gärningar framför sej stå
och ville då gärna vara långt därifrån,
hon fäller otaliga tårar.
O människa, o människa!
Vad vill du din Herre då svara?
5. Så kläd den nakna och låna hus därtill,
och visa dem väg, som du ser fara vill,
och hjälp att de döda begrava.
Hugsvala den som bedrövad är
och vårda den sjuke, hans börda bär,
de gärningar vill Gud av oss hava.
O människa, o människa!
Gör det i alla dina dagar.
6. Men tro dej inte förtjäna därmed
Gud Faders vänskap och andliga fred,
den ges för vad Sonen fick lida:
han har ju så dyrt återlöst din själ
med pina och död, han vill lösa dej väl
från evig ångest och kvidan.
O Jesus, o Jesus!
I tron vi din ankomst må bida.
Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb. A.H. 2008
Musik: Ur 1697 års koralbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar