545 Säg mig den vägen

 

Solen glider upp och morgondagen börjar vakna. 

Genom fönstret flyter vårens morgonkyla in. 

Det rister till i björken, 

omärkligt låter den sin gröna skiftning brista fram. 

Sex är veckans långsamma och sena arbetsdar;

sen ligger man och hör att fåglarna ids hålla vaka, 

tomtänkt, naken, utan form, 

längtar efter sömnens lena oljobad; 

så fyller solens kopparröda brand grannens österruta. 

Slummer. Vågberg skymmer all horisont. 

Väggarna mullrar och livet är trångt. 

Hushöga vandrande vattenmurar. 

Liten båt, liten man, rygg som kurar. 

Thorsten Jonsson:

539 Lys mej, o Herre (Do Lord oh do Lord)

//: Lys mej, o Herre,

o Herre, lys mej nu ://

Lys mej, o Herre,

o Herre, lys mej nu,

min sol, mitt ljus är du.

1. Jag har fått ett hem hos Gud

i härlighetens land,

i härlighetens land, ja,

i härlighetens land.

Jag har fått ett hem hos Gud

i härlighetens land,

dess sol, dess ljus är han.

Lys mej, o Herre...

2. Jesus är min Frälsare,

ta mot honom du med,

ta mot honom du med, ja,

ta mot honom du med.

Jesus är min Frälsare,

ta mot honom du med,

min sol, mitt ljus är han.

Lys mej, o Herre...

3. Herren är min herde,

ingenting ska fattas mej,

ingenting ska fattas mej, nej,

ingenting ska fattas mej.

Herren är min herde,

ingenting ska fattas mej,

min sol, mitt ljus är han.

Lys mej, o Herre... 

Text och musik: Negro Spiritual (Do Lord, oh do Lord), övers. A.H. 2009. 2015

115 Min själaherde, Gud och man

1. Min själaherde, Gud och man,
vem fattar nådens under,
din kärlek stor, som varje land
må prisa alla stunder!

2. Du hade himlens rikedom
som evigt arv att äga,
mot vilken världen arm och tom
alls inget kunde väga.

3. Dock la du bort ditt överflöd,
vår kropp du ville bära
och gav dej in i nöd och död
för att ge oss din ära.

4. En hjord du fann så vilset blind
i högst förtvivlad våda,
en fålla du nu hägnat in
där vi din nåd får skåda.

5. Ja, också jag kom in och fann
av rösten och av såren
att du nu även är Guds Lamm
och grinden in till fåren.

6. Där går helt fritt jag ut och in
och finner himmelsk föda
som skönt upplivar själen min
och kan min synd föröda.

7. Guds Ande själv, grindvaktaren
fick denna grind inviga
och hjälper gärna var och en
som genom den vill stiga.

Text: Thomas Kingo, sv. övers. A.H. 10/4 2016
Musik: Tjeckisk 1576

Th Kingo:

582 Herren är min herde god

Alt. koral:

Alt. koral:



1. Herren är min herde god, 
mej ska inget fattas. 
Han mej för till källans flod, 
när av törst jag mattas. 
Han mej vederkvicker väl 
på de ängar gröna, 
där en ljuvlig ro min själ 
i hans vård får röna.

2. Far jag vilse hör han mej,
vill mej hemåt bära, 
rätta vägar för han mej, 
ja, sitt namn till ära. 
Inte ens i mörkrets dal 
jag behöver bäva: 
Du är med, din käpp och stav 
kan min fruktan häva.

3. Med din stav, ditt ord och råd 
du mej troget leder, 
och ett bord av idel nåd 
du åt mej bereder. 
Godhet, nåd ska följa mej 
hela levnadsdagen,
sedan blir jag upp till dej 
i din boning tagen.

Text: Axel Fredrik Runstedt 1908 (47 år) efter Psalt. 23 (av David), bearb. A.H. 6/4 2016, jfr SvPs1986 nr 558
Musik: Gunnar Wennerberg 1869 (52 år), alt. finsk koral, alt. Wilhelm Peterson-Berger ("På fjällstig") alt. "Nisse tänker sjöman bli" 

G Wennerberg:

W Peterson-Berger:

188 Herren min gode herde är

1. Herren min gode herde är,
ingenting ska längre fattas mej!
Han är den som leder
mej till gröna ängar
och till vatten där jag finner ro.

2. Jag fruktar inte något ont,
inte ens i dödens mörka dal.
Herre, du är med mej,
i min nöd du ser mej,
och din käpp och stav, de gör mej trygg.

3. Då mina fiender ser på
dukar Herren upp sitt bord för mej.
Bara goda gåvor
ger han alla dagar,
evigt ska jag i hans hus få bo.

Text: David Isaisson (Psalt. 23), bearb. A.H. efter norsk förebild 2008 
Musik: Norsk folkmelodi (Davids egen mel. tyvärr förkommen).

311 Den korta stund jag vandrar här

DEN GODE HERDEN

1. Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är hos oss alla dagar.

2. Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som faller.

3. Han styrker mej med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd får välla.
Om än min väg bland törnen går,
när jag ej viker från hans spår
jag ej ska modet fälla.

4. O du som sa att ingen kan
de dina från dej rycka,
jag ber dej skydda dem du vann
när världen vill dem trycka.
Låt mej ej lockas bort från dem
du lovat leda ända hem
till evig frid och lycka. 

5. Så tomt det blir när tiden far, 

så kort dess nöjen varar!

Snart kommer natten, då envar 

från denna värld ska fara.

Och då, vad är all lycka här 

mot Herrens löfte: "Där jag är,

där ska ni också vara!" 

Text: Frans Michael Franzén 1813 (41 år), bearb. A.H. 12/4 2024

Musik: Lyon 1547 / Johann Crüger 1653 (55 år)

Denna psalm, som Franzén första gången publicerade i andra häftet av "Prof-Psalmer" som han utgav tillsammans med Wallin 1813, hade redan från början rubriken "Den gode herden", och har också länge varit stående psalm på "Herdesöndagen" (Tredje söndagen i påsktiden) som har samma överskrift. Psalmen baserar sej på Jesusorden i Johannes 10 men innehåller även referenser till exempelvis Psaltaren 23 och Johannes 17:24.

Melodin har i 1986 års psalmbok återförts till originalets mer rytmiska form. Frågan är dock om inte psalmen tappat i popularitet genom att den förlorat sin mer haeffnerskt utjämnade melodiform, som faktiskt var mycket omtyckt och förknippad med just den här texten. Om psalmer från 15-1600-talet lämpligen sjungs i tidstypiska melodiformer kan man ju dock tänka sej att psalmer från 1800-talets början kan få klinga lite mer, ja just "haeffnerskt".

F M  Franzén:

J Crüger:

117 Var jag går

1. Var jag går, i skogar, berg och dalar
följer mej en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mej talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mej i döden,
men han lever i all evighet,
//: sina får han följer, vårdar, föder
med osäglig trofasthet ://

2. Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt hjärta kan bedröva
känner han och tröstar mej igen.
När långt borta tycks mej vännen kära,
jag då minns hans ord: en liten tid,
//: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid ://

Text: Carl Olof Rosenius 1847 (31 år), bearb. 
Se vidare Anders Dahlströms påskpsalm "När på Tomas Segerfursten tänker". 
Musik: Dansk(?), ur Ahnfelts sånger 1868