535 En syndare som låg i syndens dvala

1. En syndare som låg i syndens dvala

en dag en röst från himlen hörde tala:

"Stå upp! Gå ut i morgonluften svala.
Se hur Guds ljus bestrålar berg och dalar!"

2. "Vems är den röst som når till hjärtegrunden?"
"En himmelsk väns, jag är med dej förbunden.
Så sov ej mer! Likt fågeln där i lunden
sjung Herrens lov den sköna morgonstunden."

3. "Ett sorgset bröst har ingen sorglös tunga.
I själanöd, vem kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
är nöden stor, för synd kan svårt betunga."

4. "När syndaren till Gud sej vill omvända
Gud nåd och hjälp från höjden lovat sända.
Han sett din nöd, och vad som nu ska hända
är att han liv och ljus hos dej ska tända."

5. Och syndaren stod upp att måltid spisa,
hans håg blev varm och Gud han ville prisa.
Nu himlens ljus han såg till själens lisa,
och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6. "Du gode Gud, låt nådens sol upprinna,
så syndens nöd kan i dess ljus försvinna.
Din Andes kraft låt mej, o Jesus, finna,
låt mej i dag din helga vänskap vinna.

7. Pris vare dej som inte lät mej sova
i syndens sömn hos mörkrets makter dova! 
Ta mot mej nu! Jag tacka vill och lova
för nåd och ljus jag får av dej som gåva. 

8. Försonare, du har för mej och alla
tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dej vill jag tro och älska och åkalla
och med din hjälp ej mer i synden falla." 

Text: Laurentius Petri Gothus 1572, bearb J O Wallin, A. H.

Musik: Erkki Melartin 1923

532 Gud är nådig, hör, han vill ej

1. Gud är nådig, hör, han vill ej
syndarens fördärv och död.
Hjälp vill han få föra till dej
när du är i själanöd. 
Tro trots all din synd och svärta,
ge åt Gud ditt arma hjärta,
ta till tröst i all din smärta:
Gud vill ingens dom och död.

2. Han dej sökt på berg och ängar,
nu han funnit dej, sitt får.
Stäm nu alla glädjens strängar,
Jesus hem med själen går!
Du av nattens köld fått skaka,
nu hans kärlek får du smaka,
varmt välkommen hit tillbaka,
han vill hela dina sår!

3. Det är fröjd i himlens salar
när en syndare har vänt
åter till den vän som talar
livets ord, av himlen sänt,
rengör varje sår som blöder,
med sin Ande genomglöder
och till livet pånyttföder
- salig den som detta hänt!

Text: Magnus Brostrup Landstad 1861 (59 år), sv. övers. A.H. 31/7 2015
Musik: Ludvig Mathias Lindeman 1871 (59 år)

M B Landstad:

501 Alla ni som er anfäktar

1. Alla ni som er anfäktar
med den stora livets bok,
som i ångest snart försmäktar
under syndens tyngd och ok,
i Guds hand lägg nådavalet,
drunkna ej i samvetskvalet.

2. Låt nu all förtvivlan fara,
ty ni löfte fått om nåd:
Satan må förtvivlad vara,
som sej vet alls intet råd,
men ni mänskor kan er trösta,
ty ni är ju återlösta!

3. Ädla själ, du himlasmycke,
som din Gud så dyrt betalt;
du har inte kostat mycke,
utan kostat honom allt,
ty med Anden du ju döptes
och med ende Sonen köptes.

4. Skulle han då vilja mista
det han höll så dyrt och värt?
Skulle ej hans hjärta brista
för det barn som är så kärt,
att det mycket tyngre väger
än allt härligt som han äger.

5. Efter dej har Gud ju letat,
efter dej han letar än.
Gud har sej till döds arbetat,
att han dej skall få igen.
Och när du på nytt bortrymmer,
han dej söker med bekymmer.

6. Hör hur ljuvligt härom talar
allas vår Förmyndare,
märk hur sött han dej hugsvalar,
han som mottar syndare:
vill dej vid allt kärt förlikna,
att din tro skall kunna kvickna!

7. Gud nu först en herde lik är,
en som äger hundra får.
När så ett från hjorden viker
och i marken vilse går;
tänk, det enda som då fattas
mer än hela hjorden skattas!

8. Ty de nittinie fåren
lämnar han i öknen kvar,
och går strax på friska spåren
efter det han bortmist har,
gläds när han till sist det funnit,
så som den stort byte vunnit,

9. bär det hem, och dem han känner
skickar han ett bud åstad,
säger: kom nu, grannar, vänner,
hjälp mej nu att vara glad,
ty mitt får jag återfunnit,
det som hade helt försvunnit!

10. Samma sak, när en sej bättrar
blir en obeskrivlig fröjd:
fröjd att en slapp syndens fjättrar
blir det då i himlens höjd,
mer än över nittinie,
den från synden skenbart frie.

11. Vill dej denna tröst ej smaka,
ty du ej som fåret gjort,
trått och längtat strax tillbaka
till din Herde, hjord och ort,
utan varit lik en penning,
kall och livlös utan känning,

12. så vill Gud bli lik en kvinna,
som en peng av tio mist.
För att den nu återfinna
ingen flit hon spar förvisst,
ty hon tänder strax upp ljuset,
sopar och rannsakar huset.

13. Sina vänner och grannkvinnor,
när hon pengen funnit har,
hon med muntra fröjderinnor
bjuder hem och håller kvar.
Där blir sjunget, där blir klappat:
det är funnet som var tappat!

14. Sammalunda, när det händer
att en enda syndig själ
sig från synd till Gud omvänder
och besinnar så sitt väl,
skall det för Guds änglar bliva
fröjd som ingen kan beskriva.

15. Men du gör en ny invändning:
du är inget menlöst får
eller någon livlös penning;
de har inga samvetssår,
de har ingen nåd förskjutit,
men du har frivilligt brutit.

16. Ack! då är ju felen stora,
men förtvivla likväl ej:
i den son som var förlorad
har du då ditt konterfej.
Är du´n lik i syndavikten,
likna´n ock i tillförsikten!

17. Tänk hur han sej dock invävde,
tänk i vad för syndagarn,
pockad´ ut mens Fadern levde
allt sitt arv, det sorgebarn:
Fadern måste´n från sej skilja,
han drog bort mot Faderns vilja,

18. slöste bort i fjärran länder,
mitt i dagligt sus och dus,
allt det som han fått om händer
på galej och skökohus.
Efter de utvalda vinen
fick han ej ens drav med svinen.

19. Då begynte han besinna
hur i barndomshemmet var,
och sej drängarna påminna
som gick hemma hos hans far,
ej som han med tomma magar
men i ständigt goda dagar.

20. På en bön av några rader
han då strax betänker sej:
Jag har syndat, käre Fader
emot himlen och mot dej.
Barns rätt jag ej värd är längre,
låt mej gå som legodrängen.

21. Under! att han hemgå tordes,
under! att han där fick tröst,
ty ett sådant barn ju borde
med all rätt bli arvelöst,
ja, med hårda ord avspisas
och från Faderns ögon visas.

22. Men istället att förstöta´n,
fast han snöplig kom till byss,
ville likväl Fadern möta´n
båd´ med famntag och med kyss!
Gullring och de skönsta kläder
gav den frommaste bland fäder.

23. Han lät slakta och anställa
gästabud med dans och sång,
lät ej heller hos sej gälla
avundstal och dom så vrång;
det var nog: hans son var funnen,
som var död, ja, helt försvunnen!

24. Så är ock Guds hjärta sinnat
mot dem som omvänder sej.
Sådant skall du också finna´t,
det må du försäkra dej,
fast det när ditt samvet´ vaknar
tycks som Gud dej föga saknar.

25. Skulle han ej räkna fåren,
skulle han ej sakna dej,
han som räknar huvudhåren
och om dem bekymrar sej,
dina tårar noga gömmer,
ej ditt minsta steg förglömmer.

26. Lovad, prisad och välsignad
vare Gud i evighet,
att en själ som ligger dignad
sej en sådan tillflykt vet
i den öppna fadersfamnen,
den förunderliga hamnen!

27. Men vem tillhör denna trösten,
som så nådigt till oss kom?
Jo, de ångerfulla brösten,
ty man måste vända om
och ej obekymrat snava.
Bättring, bättring vill Gud hava!

Text: Johan Runius (1679-1713), ngt bearb. och förkortad av A.H. 2011
Musik: Nürnberg 1731 ("Lova vill jag Herran, Herran")

J Runius:

510 Bort med tanken, sorgsna hjärta

Text: Paul Gerhardt 1647, sv övers Petrus Brask 1690, bearb Jan Arvid Hellström 1983
Musik: Genéve 1551

531 I tro under himmelens skyar

Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorda riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 



Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Nedre Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen". Det är ingen tvekan om att Widmarks text är den bästa kända och har givit själva koralen en ny värdighet, liksom koralen lyft Widmarks text. Psalmen har alltså "två vingar", som Olle Nivenius karaktäriserat en god psalm: den bärs fram av både text och melodi.




E Törnwall:

774 Frihet är det bästa ting

1. Frihet är det bästa ting
som sökas kan all världen kring,
för den henne rätt kan bära.
Vill mot dej själv du vara huld,
så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

2. Gammal lära liksom ny,
de bjuder frid i varje by.
Dock kan ej frid förbliva,
där icke frihet har sitt bo.
Blott hon kan skänka fred och ro
och ofrid all fördriva.

3. Är hon borta, friheten,
hon blir ej lätt få fatt igen,
hur flinkt du än dej vänder.
Du fresta må med hot och låt,
du står där snopen i din ståt,
hon flög ur dina händer.

4. Lyd mitt råd, ha frihet kär,
om du förstår vad frihet är,
vad hon dej trofast bringar:
hon frid och hälsa drager hem
och glädje stor åt alla dem,
som nås av hennes vingar.

5. Ädle svensk, du må stå fast
och bättra det som fordom brast!
Låt aldrig dej förvända!
Nej, våga både hals och hand
att frälsa hem och fosterland!
Gud skall dej tröst väl sända.

6. Fågeln värjer eget bo
och markens djur sin lyas ro,
nu märk vad du bör göra.
Gud givit dej förstånd och skäl:
var hellre fri än annans träl,
den tid du kan dej röra.

Text: Thomas Simonsson, biskop i Strängnäs, d. 1443, ur "Friheten" och "Engelbrekt", bearb. A.H. 2009

Musik: Josef Eriksson 

363 Låt oss med Maria betrakta

Låt oss med Maria betrakta

Jesus hos Elisabet,

mödrars möte, fröjd hos foster,

låt oss om sann glädje be!