Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Kom, låt oss gå mot höjderna till vännerna som gått att njuta himlafröjderna och segerlönen fått! Ty alla helgon är ju ett i himmel och på jord, och samma lov sej Gud berett i söder och i nord. 2. Ett heligt samfund utgör vi och jublar samma låt, en enda helig harmoni, fast döden skilt oss åt, en enda helig Guds armé som på hans order går, och några vilar ut, men se, i ledet andra står. 3. Och tusentals i detta nu för evigt hinner hem! En kort minut, och jag och du får sälla oss till dem. Den stridande församlingen vi ännu räknas till, men över floden en och en vi går, när Gud så vill. 4. De gamla stridskamraterna vi längtar att få se, de saliga soldaterna, de triumferande. Vi redan räcker ut vår hand till dem som gått förut, till härlighetens ljuva land där all vår strid är slut. 5. Vår ande ska då fri och ren, bekrönt med salighet, få jubla högt mot Frälsaren som åstadkommit det. O vilket nådens under stort! O vilken salig dag! O Herre, tack för allt du gjort, nu alla till dej drag! Text: Charles Wesley, sv. övers. A.H. 1/8 2016 C Wesley:
Denna ståtliga allhelgonahymn publicerades första gången 1864 i "Hymns for the Saints Day, and other Hymns." Nästan ett halvsekel senare översattes den till svenska av Nathan Söderblom och trycktes på Allhelgonadagen (1.11 1911) i tidskriften Vår lösen. Så tidigt på seklet hade sedan med tända gravljus till allhelgona ännu inte slagit igenom i Sverige och dagen var heller inte allmän helgdag.
Men psalmen Söderblom översatt var den blivande konung Gustav VI Adolfs dåvarande hustrus, kronprinsessan Margaretas, älsklingspsalm. Och sedan hon hastigt avlidit den 1 maj 1920, gravid med sitt sjätte barn, sjöng församlingen den i Storkyrkan vid hennes begravning. Sannolikt bidrog detta till att psalmen året därpå togs in i psalmbokstillägget Nya Psalmer.
Psalmen betonar i hög grad pilgrimsmotivet och kunde lika gärna ha stått under rubriken "Pilgrimsvandringen". Dess uppfordrande innehåll påminner starkt om inledningen av Hebréerbrevet 12. Fjärde strofen är ett exempel på rent retorisk invokation (jfr "O Maria, lär mig dina sånger" eller "Vi hyllar er, sanningens vittnen") och ska inte uppfattas som någon oevangelisk åkallan av helgonen.
Kronprinsessan Margareta (1882–1920). Fotografi från 1910-talet.
1. Välsignade alla ni kära, som slumrar från världens strid! Nu prisar ni Frälsarens ära med änglar till evig tid. För er är det jordiska tvånget i frihet och jubel förbytt. Se, nu är det gamla förgånget och allting har blivit nytt.
2. All oro och klagan försvunnit vid himmelska toners ljud. Det längtande hjärtat har funnit sin saliga vila i Gud. Ert huvud för honom ni böjer, vars välde ej gränser vet. För honom och Lammet ni höjer er lovsång i evighet.
3. Nu pryds ni med livets krona, med pärlor och ädelsten. Och blodet, som allt kan sona, har tvättat er mantel ren. Ni kom ifrån strider och möda och nådde er himmelska hamn. Ni lever, ni är inte döda. Pris vare vår Frälsares namn!
4. Välsigna du, Herre, de kära som vilar från världens brus och alltid får vara dej nära och skåda ditt anlets ljus. Åt dej vill vi helt oss befalla i dag och i all vår tid, till dess även oss du vill kalla till dej i din eviga frid.
Denna ståtliga hymn, som i många kyrkor är stående lovpsalm på Alla helgons dag, utgavs första gången posthumt 1827. Anslaget, Holy, holy, holy Lord God Almighty, är ordagrant hämtat från Uppenbarelseboken 4:8, men anknyter även till Jesaja 6:3, liksom det fornkyrkliga Sanctus.
Första översättningen till svenska är, såvitt känt, Anna Ölanders i Förbundstidningen jan. 1896. Men i Svenska psalmboken 1937 och 1986 infördes Johan Alfred Eklunds översättning från hans Förslag till psalmbok 1934.
Melodin är klart yngre än psalmen men komponerades just till denna av J. B. Dykes för Hymns ancient and modern1861. Den bearbetades för 1939 års koralbok, i enlighet med dåtida svenska stilideal, men restaurerades 1986 till sin ursprungliga form.
Ännu ett alternativ (som inte finns i psalmboken) är en norsk folkmelodi i sättning av Grieg, hör nedan:
Denna himmelspsalm har, särskilt med sin dalamelodi från Skattunge, blivit en mycket omtyckt allhelgonapsalm. Kyrkoherden Laurinus i Häradshammar tycks ha skrivit den i samband med sin hustru Margareta Larsdotters död den 22 juli 1620. Den trycktes 1622 tillsammans med ytterligare några psalmer och den likpredikan ("En Christeligh Lijkpredikan") som hölls av kyrkoherde Isak Erici före avfärden från hemmet på Margaretas begravningsdag den 30 juli 1620. Psalmen hade från början endast fem strofer (likpredikan var desto längre).
Psalmtexten bearbetades och utvidgades rejält några decennier senare, troligen av författaren själv, och togs med i ett Manuale (en kyrkohandbok) från år 1651. I ungefär denna form togs den också in i 1695 års psalmbok, tillsammans med ännu en psalm av Laurinus. Med sina nu 17 verser uttryckte psalmen inte bara himmelens härlighet utan även något av evighetens längd. Men språket är trots den lite knaggliga rytmen ganska lättsamt, inte minst genom att strofernas sjätte rad är en upprepning av den femte, och genom att varje strof, liksom än i dag, avslutas med "Herre(n) Sebaot". Så här kunde det låta:
Ej finnes någon tunga, den rätt utsäga må, hur' de med lust der sjunga, de store med de små. O Herre Gud! hwad lust der är, o Herre Gud! hwad lust der är, när Herran Sebaoth.
Exempel kan ej gifwas, mer än det Petrus sett har, allt såsom det beskrifwes, då han på berget war, och Christi klarhet litet såg, och Christi klarhet litet såg, i Herran Sebaoth.
Men inför upptagandet i 1819 års psalmbok kortades psalmen igen och bearbetades även i övrigt av Johan Åström, både i 1814 och i 1816 års psalmboksförslag. Åströms version togs oförändrad in i 1937 års psalmbok och även i 1986 års!
Den mer "koralaktiga" melodin är tidigast känd från 1697 års koralbok och troligen svensk, liksom den folkmelodi som senare upptecknades i Skattungbyn och trycktes i Dala-Harpan 1914. Men kär psalm har många melodier, och på Nuckö i Estland upptecknades ännu en melodi år 1931 (Eva Blees f. 1863 sjöng, källa Folkliga koraler, Verbum 1985).
1. Vår Gud är oss en väldig borg, han är vårt vapen trygga. På honom i all nöd och sorg vårt hopp vi nu vill bygga. Mörkrets furste stiger ned, hotande och vred, han rustar sej förvisst med våld och argan list. Likväl vi mer ej fruktar. 2. Vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda. Men med oss står den rätte man, vi står, av honom stödda. Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är! Han är den Herren Gud som, klädd i segerskrud, sin tron för evigt grundat. 3. Och vore världen än så stor och full av mörkrets härar, dock, när ibland oss Herren bor, alls intet oss förfärar. Världens furste är ju dömd och hans kraft är tömd. Han på ett huvudhår oss skada ej förmår. Ett ord kan honom fälla. 4. Guds ord och löfte skall bestå, det oss till frälsning blivit. I kampen vill han med oss gå, sin Ande han oss givit. Därför är vi väl till mods, fast vi vågar gods och ära, liv och allt: ske blott som Gud befallt. Guds rike vi behåller.
Musik: M Luther 1529, här i svensk utjämnad form. För studium av koralens originalform, se hans handskrift nedan (jfr SvPs nr 477 och finl.sv. psb 154):
Alt. koral från Gnarp, Hälsingland, är upptecknad efter "Velanes Anna" av Pelle Schnell omkring 1875. Här återgiven efter Folkliga koraler sammanställda av Anders Lindström och Gunnar Ternehag (Verbum 1985). Denna psalm är något av den lutherska reformationens "Höga Visa" (kanske dock även Var man må nu väl glädja sig kan göra anspråk på den titeln). Reformatorn Martin Luther kom inte igång med sitt diktande förrän i 40-årsåldern (ungefär samtidigt med att den gamle augustinermunken bildade familj med en nunna!), men då slog hans produktion å andra sidan alla tidigare rekord. Ofta skapade han både text och musik till de sånger han skrev.
Man kan säga att Luther versifierade både kyrkoårets stora högtider och dogmatikens huvudstycken - hans psalmer är något av både "sångpostilla" och "sångkatekes". Just "Vår Gud är oss en väldig borg" hör dock inte hemma i någondera kategorin, utan till den under reformationstiden och senare mycket vanliga genren "omdiktningar av psaltarpsalmerna". Förebilden för denna psalm är Psaltaren 46 av "Koras söner", samma psalm som i 2003 års evangeliebok knöts till Annandag Jul och året därpå fick en kuslig aktualitet när tsunamikatastrofen i Sydostasien drabbade så många.
En liknande funktion har psalmen fyllt (i Sverige då oftast i Luthers version) även i gångna kristider, företrädesvis krigstider (den sjöngs flitigt så sent som under Andra världskriget). Men de krigiska referenserna och de lätt eller grovt nationalistiska sammanhang psalmen sjungits i har så småningom gjort psalmen alltmer osjungen (utom i medvetet "lutherska" kretsar). Att psalmen 1986 kom med i den ekumeniska psalmboksdelen, så att t.o.m. romersk-katolska församlingar förväntades sjunga den, har inte hjälpt. Till den minskade frekvensen bidrar troligen också det föråldrade språket, som i det här fallet inte förknippas med myspys i julottor o. dyl. (vilket brukar ursäkta mycket). Det är faktiskt svårt att förstå varför man 1986 inte tog chansen att med små medel fräscha upp reformationens kardinalpsalm - Olov Hartman gjorde visserligen en fri nyöversättning/omdiktning att brukas på (jo!) Annandag Jul, men den uppfattas nog mer som en Hartman-psalm än en Luther-dito (se SvPs nr 477: "Vårt fäste i all nöd är Gud").
Eftersom melodierna från kung Davids tid gått förlorade, och de verstekniska idealen förändrats sedan dess, har den kristna kyrkan i alla tider skapat egna lösningar för att kunna sjunga "Bibelns egen psalmbok". Det vanliga var länge tidegärdens lite entoniga "sjungläsning", men under 1500- och 1600-talet blev det mycket vanligt att helt arbeta om psaltarpsalmerna i enlighet med tidens rim och meter - ofta, som här i Luthers psalm, också med ett ganska fritt förhållningssätt till ursprungstextens sakframställning, som i nytestamentlig anda frimodigt tolkades "kristologiskt" (alltså som syftande på Jesus som Kristus, den väntade Messias).
Även en återklang från Uppenbarelseboken 12:9-12 kan märkas, åtminstone i den svenska översättningen; särskilt i rader som "Mörkrets furste stiger ned / hotande och vred". Överhuvudtaget har naturens uppror och hedningarnas larm i korasönernas psaltarpsalm blivit till onda andars spel i Luthers psalm - huruvida det ska betraktas som mer "förandligat" eller som mer "primitivt" beror nog på bedömarens egen livssyn och världsbild.
Oscar Lövgren skriver: "Författaren har lagt in hela reformationens kampsituation just vid tidpunkten för psalmens tillkomst. Ein feste Burg ist unser Gott trycktes så vitt man nu vet för första gången 1529 i Geistliche Lieder. Av allt att döma tillkom den dock ett par år tidigare. Två omständigheter tycks ha utlöst den. Luther var under senare delen av 1520-talet sysselsatt med att översätta Psaltaren till tyska. Vidare berördes han mycket starkt av meddelandet om att en av hans anhängare i Österrike, den fromme Leonard Kaiser, bränts på bål den 15.8.1527. Och Luther var beredd på att det kunde gå likadant med honom. Han skrev också i ett brev 1.11: 'Det pågår i världen en skräckfylld kamp, och den är ytterst hård. Men Kristus söker leda oss till rätta. Den enda tröst vi har att ställa upp mot djävulens raseri är detta, att vi har Guds ord, vilket uppehåller trogna själar, också när livet förloras. Därför anbefaller vi åt bröderna och dig själv, att ni må bedja för oss, så att vi tappert fördrar Guds hand och övervinner satans makt och list, vare sig det skall ske genom död eller liv. [---] Här måste man särskilt komma ihåg att Luther gifte sig med sin Käthe 1525 och var 1527 relativt nygift samt hade en liten son." (Lövgren: Psalm- och sånglexikon, Gummessons 1964, sp. 403f).
Redan 1536 trycktes psalmen på svenska i Swenske songer eller wijsor. Ganska oförändrad togs den sedan in i 1695 års psalmbok, medan Johan Olof Wallin gjorde en nyöversättning för 1819 års psalmbok, där han förhöll sej ganska fri även mot metern och melodin. Och det är alltså Wallins version som fortfarande står i psalmboken. I Finland används däremot en version som nära ansluter sej till den äldre svenska versionen före 1819.
Melodin är Luthers egen, med eller utan upptagande av tyska folkvisemotiv (sådant inflytande kan man ju alltid tycka sej spåra).
