531 I tro under himmelens skyar

Text: Göran Widmark 1945 (35 år)
Musik: Emil Törnvall 1902 (41 år)

"... och än genom Torne älvs byar
går väckelseropet de fått."

Så heter det i den ursprungliga versionen - för även om Göran Widmark inte själv var från Tornedalen tjänstgjorde han där en tid på 40-talet. Älvdalen är en språklig och kulturell enhet, och den konstgjorda riksgräns som av militära skäl drogs mitt i Torneälven år 1809 (med undantag för Torneå stad som idag faktiskt ligger på samma sida älven som Haparanda!) har folk genom tiderna tagit mycket lätt på. Att ta med sej tobaksvaror och andra varor från ena byhalvan till den andra har många t.ex. haft svårt att se som brottslig "smuggling". Inte heller den laestadianska väckelsen har känt några riksgränser, utan bidragit till att hålla samman folken på Nordkalotten även efter freden i Fredrikshamn.

Under Andra världskriget och inte minst i dess slutskede, under det s.k. "Lapplandskriget", fick dock den artificiella gränsen plötsligt en mycket påtaglig betydelse, då de retirerande tyskarna i norra Finland brände ner byarna på finska sidan, medan deras svenska motsvarigheter stod orörda kvar. Finska Pello bränt, svenska Pello orört. Juoksenki bränt, Juoksengi orört. Naturligtvis tog många från finska sidan sin tillflykt till grannarna på svenska sidan, men de forna tyska vapenbrödernas hämnd satte djupa spår, både materiellt och själsligt. 



Med dessa omvälvande händelser i färskt minne får tornedalingarna Göran Widmarks psalm att sjunga: Än går genom Torne älvs byar, inte härjande arméer, utan väckelseropet som fäderna fått! Och i de brända grannbyarnas tid sjunger han djärvt om "den eld som vår Frälsare tände", den som inte ska släckas utan "föras från vän och till vän". 

Ursprungligen hade psalmen endast tre strofer (nuv. v. 1, 2 och 4), där sista strofens "I tro under himmelens skyar / vi vandra i fädernas spår" korresponderade med första strofens "I tro under himmelens skyar / ha fäderna skördat och sått". Psalmen kulminerade då i den laestadianska och allmänkristna bekännelsen till "syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod." 

Författaren berättar (i Luleå stiftsbok 1970):

Verserna 1, 2 och 4 skrev jag en kväll i januari 1945 i Neder Kukkola (ett par mil norr om Haparanda), där jag bodde hos ett par verkligt goda vänner, Maja och Vigert Lundström. Vi hade haft gudstjänst i skolan, och jag kände mig så glad och tacksam under den; jag tror vi var flera, som förnam, att Guds egen gode Ande på ett särskilt sätt var med oss den där aftonen.

Men efter "uruppförandet" några dagar senare, i Övertorneå prostgård den 14 januari 1945 (då det varit missionärsvigning i högmässan), anmärkte biskop Bengt Jonzon att psalmen också borde ha en vers om missionen. Så tillkom v. 3. Ytterligare några dagar därefter fick författaren brev från predikanten Martin Lampinen i Juoksengi, som menade att psalmen som allt rätt Guds ord borde "sluta i himmelen". Och Widmark tillfogade lydigt  en femte strof. Även den är mycket vacker, men omkvädet hänger lösare efter den, särskilt när det som i vissa psalmböcker introduceras med ett kolon; det kan då verka som om "den sällsamt nya sången" i himmelen vore: "Än räckes Guds frälsning..." (Källa: Luleå stiftsbok Från bygd och vildmark 1970, återgivet efter Olle Nivenius: Psalmer och människor, Verbum 1991, s. 41-42).

Några ord i första strofen har alltså ändrats jämfört med originalet, och även andra strofen har med författarens goda minne bearbetats (av EFS:s sångbokskommitté inför Sionstoner 1972): där stod det tidigare "kring sockenkyrkans altar / han samlar än sitt folk, / kring helga nattvardsbordet, / en evig kärleks tolk." Eftersom nattvard ju även firas på annat håll än "kring sockenkyrkans altar´").

Psalmen skrevs till en äldre melodi av den finländske prästmannen Emil Törnwall, en melodi som särskilt i Finland varit känd till Eric Bergquists sång "Jag har inga sorger i världen" och sånggenmälet "Nog har jag väl sorger i världen".




E Törnwall: