1. O Gud, vår broder Abels blod
till dej från jorden ropar.
Än rasar ondskans övermod,
än brott på brott den hopar.
Dock vid allt otrons överdåd
de dina du hugsvalar.
Till jorden ser du än i nåd,
ty Jesu blod här talar.
2. Och se, då en rättfärdig man
står fram att sanning yrka,
all världens makt ej fruktar han,
Guds sak ger honom styrka.
Förgäves ondskan tänder skär
och till hans död sej väpnar:
hans uppsyn lik en ängels är,
för vilken brottet häpnar.
3. Med himlens glädje för sin syn
går Stefanus att lida
och skådar i den öppna skyn
Guds Son vid Faderns sida.
Lik honom ber han i sitt fall
för dem som ont vill göra
och dör med lugn, ty en gång skall
dock mörkrets makt upphöra.
4. Ja, Herrens ljus ej slocknar ut,
fast det i moln sej döljer.
Det goda segra skall till slut,
fast världen det förföljer.
Ja, han som kom i Herrens namn
skall då som solen skina
och samla i en evig hamn
från tidens storm de sina.
Text: Frans Michael Franzén 1813, 1814 (41, 42 år), bearb.
Musik. Burkhard Waldis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar