1. Vän, i förödelsens stund,
när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup
minne och aning förgår,
2. tanken famlar försagd
bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan,
ögat ej gråta förmår;
3. när från din nattomtöcknade själ
eldvingarna faller,
och du till Intet, med skräck,
känner dej sjunka på nytt,
4. säg, vem räddar dej då?
vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger
ordning och skönhet igen,
5. bygger på nytt din störtade
värld och reser det fallna
altaret, tändande där
flamman med prästerlig hand?
6. Endast det mäktiga Väsen,
som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv,
solarna väckte till dans.
7. Endast det heliga Ord
som ropade fram alla världar,
och i vars levande kraft
världarna rör sej ännu.
8. Därför nu gläd dej, min vän,
och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor,
Kaos är granne med Gud.
Text: Erik Johan Stagnelius (1793-1823), bearb. A.H 2022
Musik: Andreas Holmberg 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar