725 Nu gläd dig, min ande, i Herran

 


EN TRÖSTEPSALM

1. Nu gläd dig, min ande, i Herran,
upp, jubla, min själ, i din Gud.
Låt ängslan och sorg vika fjärran
på Guds, den allsvåldiges, bud.
Väl andra må sucka och kvida,
men dig som har Gud vid din sida,
dig höves blott lovsångens ljud.

2. Som allting för intet han gav dig,
så allting han ännu dig ger.
Den börda du bar tog han av dig,
nu intet kan skada dig mer.
Så får du ej tveka och dröja.
Ditt huvud du dristigt må höja,
och himmelen öppen du ser.

3. Ser ögat Guds himmel den klara,
och bär du i hjärtat hans frid,
då trygghet du har i all fara
och mod för var stundande strid.
Ja, villigt ditt liv kan du mista
och glad kan du ge till det sista
din kraft i din kallelses id.

4. När friden ett hjärta bevarar,
stor rikedom får det och makt.
Det räknar ej längre och sparar,
står ej om sitt eget på vakt.
Det frestaren bjuder att vika
och källor att flöda så rika
i lidandets brännheta trakt.

5. Men såsom den jagade hinden,
som ej änger rast eller ro,
men räds för vart prassel av vinden
och själv ej sin räddning kan tro,
så värnlöst är människans sinne,
när icke på djupet därinne
Guds frid och hans salighet bo.

6. Vet, hela Guds frid du behöver,
om hjärtat skall provet bestå,
och hela Guds himmel däröver
sitt skyddande valv måste slå.
Här duger ej dela och tveka.
Hur vågar ditt hjärta du neka
att hela sin rikedom få?

7. Vi ängsliga gå, och betryckta,
på vakt kring vårt nedgrävda pund.
Vi sitta med dörrarna lyckta,
en räddhågad lärjungarund,
då Herren oss väntat att finna
därute, där striderna brinna,
i manligt och troget förbund.

8. Som örnar med vingfjädrar unga
att stiga mot himmelens höjd,
som hjältar att mäktiga ljunga
och sjunga om seger med fröjd:
till sådana ting har oss alla
vår väldige Gud velat kalla.
Med mindre han icke är nöjd.

9. Kom, himmelske Fader, var när mig:
all kraft utav dig är ett lån.
Om du icke lyfter och bär mig,
var tager jag vingar ifrån?
Jag vet ju du aldrig kan svika,
men att jag från dig ej må vika,
o Fader, sänd till mig din Son.

10. O Jesus, den frid som vi alla
begära, blott finnes hos dig.
I mörker vi famla och falla,
så snart du ej lyser vår stig.
Min tro är en flämtande gnista,
din segrade än i det sista.
O Herre, så tro du för mig.

11. Din Helige Ande du sände,
som allt vad oss felar beskär,
han styrke mig i mitt elände,
han vise mig dig som du är.
I ångest, i vanmakt och smärta
han säge mitt klentrogna hjärta
att, Herre, du än är mig när.

Text: Einar Billing 1922 (51 år)

Musik: Tysk(?) 1500-talet/Köpenhamn 1569/Kangasala 1624

I 1937 års psalmbok förekommer ett par psalmer av i tjänst varande biskopar (Bengt Jonzon som också skrivit en psalm där hade då ännu inte efterträtt biskop Bergqvist i Luleå). Båda biskoparnas efternamn börjar på "B", Bergqvist och Billing, och bådas psalmer börjar på "Nu": Nu stunden är kommen, o saliga fröjd av lulebispen Bergqvist och ovanstående psalm, Nu gläd dig, min ande, i Herran av västeråsbispen Billing. Båda psalmerna sjungs till "glada mollmelodier" och är präglade av ovanlig poetisk och innehållslig lyftning. Båda psalmerna är också "solitärer", skrivna av mogna män som inte är kända för någon övrig psalmdiktning.

Särskilt Billings psalm är i sin nuvarande form ett helgjutet poetiskt mästerverk (om än den faktiskt från början bestod av 12 strofer, varav en mindre lyckad plockades bort), som gärna kunde få sjungas i sin helhet lite oftare; jag har faktiskt bara varit med om det i ett laestadianskt sammanhang i Hertsökyrkan i Luleå på 1980-talet samt vid ett "psalmmaraton" i Missionskyrkan i Bollnäs hösten 2007 (och ett dito i EFS-kyrkan i Njutånger hösten 2016!).

Psalmen bygger på orden i Filipperbrevet 4:7: "Så skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus." Dessa ord hade även bildat stommen i biskop Billings s.k. herdabrev vid tillträdet 1920, eftersom de fått så stor betydelse för hans tro och tänkande. Han hade även önskat kunna klä sina tankar kring detta i poetisk form, men först under ett avkopplande besök hos svågern i Vikmanshyttan utanför Hedemora lyckades han göra det. Psalmen trycktes i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen den 15 februari 1922 under rubriken "En tröstepsalm".

Många har sett Billings psalm som ett enda stort antiklimax: Den börjar i jubel och nästan apostolisk trosfrimodighet, och slutar i ett så ömkligt tillstånd att författaren inte ens tror sig om att kunna - tro. "Min tro är en flämtande gnista, / din segrade än i det sista, / o Herre, så tro du för mig." Vad är nu detta?

Man kommer att tänka på den aktade lekmannapredikanten Gabriel Andersson i Burvik (1843-1937), som en gång yttrade att en kristen ska växa som "korompa", nämligen neråt. D.v.s. den verkliga helgelsen, tillväxten i tron och kärleken (som genom Guds nåd verkligen bör och ska ske) kommer, om det går rätt till, inte att yttra sej enbart i tilltagande förmögenheter utan också i tilltagande ödmjukhet och beroende av Guds nåd. Som väckelseprästen Rutström uttryckte det på 1700-talet: "Men mer och mer jag finner / mitt djupa syndafall / ju närmare jag hinner / till Jesu fotapall."

Och då blir bönen och beroendet av Herren desto innerligare, beroendet av honom som enligt profeterna är "nära dem som har en ödmjuk och förkrossad ande". Har psalmboken ö.h.t. en skönare bön till den heliga Treenigheten än de tre sista stroferna av denna psalm? Här, ja just här, blir den i långa stycken allvarligt uppfordrande psalmen verkligen vad rubriken anger - en sann tröstepsalm.

E Billing: