654 Lova Herren Gud, min själ

1. Lova Herren Gud, min själ!
Vad han gör är rätt och väl.
Lova honom all din tid,
ty han nådig är och blid.

2. Trösta ej på någon man,
huru hög han vara kan,
ty han hjälpa ej förmår,
när du mest i nöden står.

3. Människan är förelagt,
som Gud själv oss förutsagt,
dö och åter bli till jord,
varav människan är gjord.

4. Se, vad blir då hennes makt,
hennes anslag, hennes prakt?
Allt förlorat blir och dött,
allt förvandlat och förött.

5. Evig salighet den fann,
som på Gud förtrösta kan.
Den, hos honom söker råd,
säker är att finna nåd.

6. Gud är den som med ett ord
skapat himmel, hav och jord.
Men av allt, som jorden bär,
mänskan honom kärast är.

7. Den som hungrar gör han mätt,
skaffar den förtryckte rätt, 
ger den fångne friheten,
ger den blinde syn igen.

8. Han upprättar mer och mer
den, som slagen ligger ner,
älskar den som lever from,
spar den onde till sin dom.

9. Herren ser till änkors nöd,
ger de faderlösa bröd;
främlingar sin nåd han ger,
slår de ondas anslag ner.

10. Sions Gud är hög och stor:
salig den på honom tror!
Lova Herren, gammal, ung,
glada halleluja sjung!

Text: Jakob Arrhenius 1694 (52 år), fritt efter Psaltaren 146, ngt bearb. 2011. För en kortare version, se SvPs 1986 nr 328.

Melodi: Herrnhut omkring 1740