strävar dagakarln till ro,
bräckta skeppet in i hamnen,
skrämda fågeln till sitt bo,
då kan trygg jag möta döden,
där jag, sövd från kval och strid,
föres till en evig frid.
2. Sötma från den starke flyter,
mat av frossaren skänks ut.
Jesu död vår död förbyter
i en glädje utan slut.
Döden är ju nu min vinning,
nu när Jesus är mitt liv,
i sin död han gjort mej fri.
3. Varför skulle jag ej vilja
gå med Simeon i frid
och ju förr dess hellre skilja
mej från denna mödas tid,
från en svag, förgänglig hydda,
från en ond och fåfäng värld,
full av ränker, våld och flärd?
4. Sälla stund då bandet brister
och jag blir den Adam kvitt,
som med tusen streck och lister
ännu bor i hjärtat mitt,
då jag leda synden slipper,
som här gör mig trög och kall
och jämt kommer mig på fall!
5. Men om dej, min Gud, behagar
i ditt kärleksfulla råd
att förlänga mina dagar,
gör mej nöjd med all din nåd.
Gör då också hela hjärtat
ständigt mera till dej böjt
och i Jesus helt förnöjt.
6. När jag sist skall hädanfara,
var hos mej, du vän så god,
i min själ dej själv förklara,
stärk och gläd mej med ditt blod.
Låt mej för din död och plåga
komma full av liv och fröjd
hem till dej i himlens höjd!
Text: Johan Kahl 1745 (24 år, han dog 1746), bearb. A.H. 2008
Musik: John Hughes 1905
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar