541 O du som alla hjärtan ser

1. O du som alla hjärtan ser
och alla hjärtan döma skall,
Allsmäktige, vi faller ner
i stoftet vid din fotapall.
Här samlas medellös och rik,
här hög och låg ej skiljas vill,
den ene är den andre lik:
oss namnet syndare hör till.

2. Ack, fjärran gångna från det liv
som är i dej, vi länge gått
med jordens sorg och tidsfördriv
och glömt för dem vår himlalott.
Ja, vi har övergivit dej
i tankar, tal, begär och värv
och liksom dårar utan hejd
vi hastat fram mot vårt fördärv.

3. Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dej är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

4. Lyft upp vår själ ur jordens mull,
vårt hjärtas uppsåt styrk och stöd
att räkna godhet mer än guld
och rädas mer för synd än nöd.
Låt ära växa i vårt land,
låt frid och rätt där sammanbo
och trohet räcka godhet hand,
till enskilt väl och allmän ro.

5. Ja, gör oss, Herre, till ett folk
med fromhet vist, med vishet fritt,
där varje röst är hjärtats tolk
och varje hjärta, Gud, är ditt,
ett folk som glatt beflitar sej
att villigt göra det du bjöd
och så på dej förlitar sej
i väl och ve, i liv och död.

6. Så, Gud, med oss du vara skall
som du med gångna släkten var,
och frälsa än från synd och fall
ett folk som du förvärvat har.
Så blomstra kan vår gamla bygd
från tidevarv till tidevarv
och hopp och tro, i nådens skygd,
till barnen gå som evigt arv.

Text: Johan Olof Wallin 1818 (39 år), ngt bearb. A.H. 2008

Musik: (="Gör porten hög") Georg Weissel 1623 (33 år)