lördag 19 april 2014

311 Den mun är tyst som bad så ömt (en i år 200-årig Wallinpsalm)




Alt. koral:



1. Den mun är tyst, som bad så ömt
för mänskors fallna släkte,
och kärleken den kalk har tömt
som heligheten räckte.
Till ro den gode herden går,
som gav sitt liv för sina får;
från kval och strid och möda
han vilar hos de döda.

2. Men evigt ej, du mänskors vän,
din hjord du övergiver;
en liten tid, och så av den
du återfunnen bliver.
Det korn, som dött i jorden var,
skall efter korta väntansdar
stå upp och frukter bära
att hela världen nära.

3. O livets förste, som steg ned
i gravens mörka sköte,
mej i din nåd och sanning led
till dödens vissa möte.
När från en värld av oro full
jag sänkes i den tysta mull,
må du min själ förvara
bland dina frälstas skara.

Text: Johan Olof Wallin 1814 (35 år)
Musik: David Wikander, alt. John Morén

Inga kommentarer: